Berättelsen om kommunchefen och det obehagliga brevet

Kommunchefen i den lilla västsvenska staden lät irriterad när hon ringde. Hennes röst lät vass och gäll.

– Talar jag med Anders Krasse nu? frågade hon och försökte låta myndig.
– Ja det stämmer, sa jag.
– Får jag fråga vad fasen du egentligen håller på med?!?
– Kan du specificera frågan lite? sa jag, eftersom jag anade att hon inte undrade hur det gick med mitt skrivande eller mitt snickrande.
– Du vet mycket väl vad det gäller, väste hon. ”Jag sitter med ett brev från Åklagarmyndigheten i min hand. Där står att du polisanmält mig! För ”Brott mot mänskligheten”! Vad fasen menar du med detta?!?
– Åh, du menar det, sa jag.

Och sedan började jag berätta.

Jag berättade i detalj om varför jag hade anmält henne, en respekterad västsvensk kommunchef för Brott mot mänskligheten. Allt. Hur mina resor till den kommunala återvinningscentralen varje gång resulterat i huvudvärk, och hur hon var ansvarig för detta. Hur personalen på den arbetsplatsen för vilken hon basade dagligen medvetet förstörde det inlämnade materialet för att ingen skulle kunna frestas att återbruka det.

Jag berättade om de fina möblerna som jag hade sett i containern för det som kommunchefen kallade ”Skrymmande brännbart”. Hur dessa möbler, som var mycket finare än de jag själv hade lyckats spara ihop till, varje dag maldes ner till flis och eldades upp. Detta samtidigt som tusentals människor tacksamt hade velat ta emot dessa.

Jag berättade om de handgjorda kulturmöblerna i träcontainern, som till följd av kommunchefens undfallenhet att vilja sortera ut dessa vid entrén till hennes återvinningscentral nu istället skulle omvandlas till vämeenergi i hennes fjärrvärmeverk.

Jag berättade även om varför man istället skulle återbruka eller materialåtervinna fibrerna i de tonvis med kläder som kommunens invånare varje vecka slängde på dessa konsumtionsvansinnets ändstationer som hon basade över.

Sedan tog jag gott om tid på mig att förklara för henne om varför annars fullt friska människor slänger allt detta material och varför hennes uppgift som kommunchef var att medverka till en sortering inriktad på återbruk snarare än urskiljningslöst elda upp helt användbara produkter.

I detalj förklarade jag för kommunchefen varför hon var tvungen att minska något på sitt golfspelande för att istället ta dessa frågor på allvar. I två timmar lyssnade hon på mig, tyst men ändå intresserat. Hon fick det underlag som hon tydligen hittills hade saknat, och nu fick hon det serverat rakt in i hennes vänstra öra. Hon kom inte undan. Min utläggning var så grundlig att hon till och med fick bakgrunden till hennes brott mot mänskligheten både ur ett klimatbiologiskt och ett socialantropologiskt perspektiv.

Som slutkläm dräpte jag till med en komplett plan om hur detta arbete kunde organiseras, både på hennes återvinningscentraler men även hos hennes konsumentrådgivare, hos hennes socialsekreterare, hennes personal inom förskolor och skolor och hela midevitten. Eller vad det heter.

När jag till slut hämtade andan sa jag bara; nu vet du lite mer varför du sitter med en anmälan i din hand. Hur mycket information behöver du innan du förstår att evig tillväxt inte är en möjlig utveckling, vare sig för din kommun eller någon annan ekonomi i världen. Att bara sitta vid sitt skrivbord och låta detta vansinne fortgå, det är ett brott mot mänskligheten.

Åh, kära nån, sa kommunchefen.

Därefter skakade en fönsterruta till av en plötsligt åskknall. Yrvaken gick jag ner och gjorde mig en kopp te. Jag tittade ut genom köksfönstret. Det såg ut att kunna bli en solig dag.