Amandas krönika: Bara mina minnen

Idag äter jag lunch ute, i skuggan av äppelträdet för att undkomma den stekande solen. Humlorna brummar i rosbusken intill, växlar mellan de väldoftande blommorna. Runt mitt huvud surrar flera envetna flugor och jag tänker tillbaka till sommaren i fjol. Sommaren som blev en vinter.

Länge hade jag drömt. Funderat, skrivit listor och planerat. Även om den mest strukturerade plan gärna ändras, kom jag på ett flyg med destination andra sidan jorden.
På Nya Zeeland sträcker sig vintern från juni till oktober. Det var min första vinter mitt i sommaren, och den glömmer jag aldrig.

Jag minns det lilla huset med hål i fönstren och en dörr tunn som papp. Ett renoveringsobjekt som avstannat totalt, utan isolering i väggarna och köksskåp som inte satt fast ordentligt.

Jag sov varje natt med dubbla täcken, tre filtar och en varmvattenflaska. Brasan i kaminen i vardagsrummet hade alltid brunnit ut på morgonen, det spelade ingen roll hur många vedträn jag proppat in kvällen innan.

På morgonen var det is på insidan av alla fönsterrutor och det hände att min tandborste hade frusit till en isklump när jag skulle använda den.

Ägaren till huset var en ”crazy cat lady, without cats”. Dock hade hon en liten hund, två kanariefåglar i en bur på bakgården, och en stor blå buss stod parkerad i  trädgården, det var den hon bodde i innan hon flyttade till det lilla dragiga huset.

Tanten bodde i rummet intill mitt, och varje kväll när jag kom hem tassade jag på tå för att hon inte skulle höra att jag var hemma. Varje kväll kom hon likt förbaskat uthasande för att möta mig, hur tyst jag än tassade. Det spelade ingen roll hur sent på kvällen jag kom, ändå började hon mala på med sina historier, samma visa varje kväll. Men på något sätt är det de stunderna jag minns. Och nog hade vi det mysigt där vi satt framför den sprakande brasan och knäckte egenplockade valnötter, med hunden uppkrupen tätt intill.

Jag tänker tillbaka på alla dagar uppe i bergen med min snowboard. Sol, snö, dimma om vartannat, och så många höjdmeter vi knatade. Vi skidade på is, slask och fluffig pudersnö. Droppade klippor och njöt av utsikten från toppen.

Jag minns kortspelskvällar, och jag känner fortfarande stämningen runt elden på stranden. Jag minns tältnätter, klätteräventyr, grottkrypningar och bad i iskallt vatten.

Jag sitter på nytt på den uppblåsta traktorslangen och det ända jag kan höra är vattnets brusande runtomkring. Jag vet att mina vänner finns bredvid mig men jag kan varken höra eller se dem i beckmörkret. På färd nerför floden mitt i natten. Vi lämnar forsen och kommer in på lugnare vatten. Jag lägger mig på rygg och känner det guppande vattnet under mig. Högt ovanför lyser miljoner stjärnor.

Jag ler där jag sitter för mig själv och skakar lite på mig för att vakna ur minnet. Jag är glad att jag följde mina drömmar. Nu har jag bara mina minnen. Minnen jag kan glädjas åt och minnen att berätta.

En god vän sa till mig:
– Allt är mentalt. Du kan göra vad du vill bara du tror på dig själv. Du behöver inte alltid veta hur, utan bara ha tro så öppnar sig möjligheter! Det första du behöver göra är att föreställa dig det för dig själv och våga tro på det. Då börjar du undermedvetet att hitta lösningar och har redan kommit en bra bit på vägen.

För drömmar kan vara stora, små och trevande, bytas ut mot nya eller finnas kvar i flera år.
Både den minsta och enklaste, och den mest spektakulära, fantastiska dröm räknas, för båda blir till minnen och i slutändan är minnen det enda vi har.

Solen försvinner bakom ett moln och jag reser mig från platsen i skuggan och går mot sjön för ett svalkande dopp. En tanke leker i mitt huvud och jag skrattar stort. Snart dags att hämta papper och penna för att skriva listor, planera och drömma mig bort. För vem vet.

Kanske är det början på minnena jag kommer minnas nästa sommar i skuggan under äppelträdet.

Gilla Ett annat liv på Facebook för fler liknande texter i ditt flöde: