Lämnade vinterslask för exotiska Bali

Vår sabbatsår började med sex veckor på Bali. Vi hade aldrig varit där och bestämde oss att besöka hela ön. Första dagarna stannade vi nära flygplatsen i kustorten Jimbaran. Vinterdaskiga, jetlaggade och med en begynnande influensa kröp vi ihop i vårat mysiga hotell.

Redan från början kände vi att ön är mer exotisk än något annat ställe som vi har besökt. Med en flygresa på 23 timmar, jetlag som gjorde att vi vaknade tre på morgonen och var helt snurriga under dagarna, lät vi Gudarnas ö hela oss.

Jimbarans långa stand är fin; man kan gå strandvägen hela vägen till Denpassars flygplats. Stranden är kantad av lyxhotell och skaldjurskrogar. Södra Jimbaran är flådig med fina hotell som ser ut som tempel och med dagbäddar på stranden.  

Så fort vi anlände åkte vi rakt in i turistfälla nummer ett: taxifällan. Vi betalade 170 kronor för tre kilometers tur från flygplatsen. Taxichaufförer på Bali är slipade, som thailändska tuk-tuk förare ungefär. När man anländer står förarna och skriker och drar i dig mot sina bilar. Det kom fram en ”licensierad” taxichaufför mot oss som visade upp sin taxilicens, så vi valde att åka med honom. Samma resa tillbaka, med Über sex veckor senare gick på 26kr. Jag rekommenderar att du ordnar upphämtning från flygplatsen med ditt hotell när du bokar din första övernattning. Vi visste att vi skulle bara åka tre kilometer och var delvisst förberedda på ett litet svinn, vi orkade inte rodda ihop en transfer. Det skulle vi däremot ha gjort. 

Så var det dags för turistfälla nummer två: skaldjurswarung. Warung betyder krog på indonesiska.

Ju flådigare strandläge dessto mindre kärlek fanns det i maten upptäckte vi. 210 kronor blev det för oss när vi valde prismedvetet, men maten var medelmåttig. Musslorna, räkorna och fisken var överstekta och dränkta i en söt sås. Det kändes som om maten hade kunna stå framme i ett år utan att förstöras. Inte ens ditbussade horder av kineser och ryssar verkade njuta av maten. Solnedgången däremot var spektakulär. Om du är här: ät här, det är faktiskt Jimbarans enda turistattraktion, men det är inte värt en bussresa från annan ort. 

Tredje dagen tropikregnade det hela dagen. Det hindrade inte oss från att flanera strandvägen norrut, i flygplatsens riktning till fiskmarknaden. Där fanns det inte många turister. Det var verkligen lokalt och jag hade aldrig sett sådana fiskar någostans tidigare. 

Tredje dagen på vår resa började vi med det som blev en rutin för resten av resan: att nörda in oss på det lokala köket. Kanske blev skaldjurswarungs upplevelsen en knuff i denna riktning. Jag hade läst att Bali är detox- och veganparadis, så jag blev förvånad över all vetemjöl i maten samt sockerlag i dryck. Det var nämligen det som hade gjort mig sjuk hemma i Sverige.

Fjärde dagen blev en delad stranddag och pooldag. Jag imponerades över alla västerlänningar (australienare) som pratade flytande indonesiska. Vi hann under våra acklimatiseringsdagar både bränna axlarna (solfaktor 10 var tydligen för lågt, att man aldrig lär sig!) och bli myggbitna. Mars innebär regnperiod vilket betyder myggor och denguefeber. Myggorna är galna i Asien, de är små, snabba, ljudlösa och jobbar både dag och natt, men mest under dagen. Svenska ”mygga” hjälper knappast, vi varvade med ett indonesiskt myggmedel. Jag hade räknat till 30 bett första veckan. Vi har båda en vända denguefeber under bältet och andra gången kan det bli visst livshotande sägs det. Influensan började ge med sig så vi hoppade in i en taxi och lät oss köras iväg till vårat nästa boende i Uluwatu.

Uluwatu

Bali visade sig blir bättre för varje dag som gick. Det här var bara början. Bhujangga village ligger några minuters promenad från Uluwatustranden och vi var överlyckliga eftersom vi fick ha poolen och jaccuzin för oss själva. 

Uluwatustranden tar andan ur en. Tryckande fukt, mjölkvit horisont, som det alltid är så nära ekvatorn, gör att allt ser lite overkligt ut. Som teaterkuliss eller en Michaelangelo tavla. Hela dagarna såg man de solbrända och snygga surfarfolket som små prickar nere bland de höga vågorna. Baren som gäller här heter Single Fin, vackert belägen högst upp på klippan serverar den pizza och drinkar. 

DJ:n längst ut med vågorna bakom sig, spelade 80-tals loungemusik. Dessvärre är det inget ös där. Efter en vecka på främmande mark hade vi fortfarande inte firat vår frigörelse från Sverige. Det skulle visa sig att det skulle dröja ett bra tag till en partykväll, men den som väntar på något gott…får helt enkelt vänta.

Därmed var vi klara med södra Bali och skulle nu jobba oss uppåt mot Sanur. Vi var inte omställda från Sverige än, allt var så främmande och vi kände oss så sköra. Allt var så overkligt. Vi hade inte förstått att det här var ingen semester, att det här är vårt liv nu.