På natten kommer tvivlen. Rädslorna. De där tankarna på allt som är farligt med att resa börjar leta sig in och har en förmåga att nästla sig fast och gripa tag i hela mig.
Är vi dåliga föräldrar som drar iväg med våra barn till nya delar av världen?
Tänk om de blir sjuka?
Tänk om det blir för varmt för den lilla?
Tänk om det blir översvämningar?
Tänk om de blir bitna av ormar, skorpioner, spindlar?
Tänk om. Tänk om. Tänk om.
Jag är en person som alltid varit rädd för det mesta. Orolig och ängslig. Min sambo är tvärtom. Totalt orädd och otroligt spontan. En väldigt bra kombo, vi två, för det mesta. Han utmanar mig när jag fegar och jag bromsar honom när han gasar på för mycket. I just resesammanhang har detta varit användbart. Det har gjort att jag vet att de mesta av mina rädslor är, kanske inte helt obefogade, men iallafall överdrivna och onödiga att lägga energi på. Det blir som det blir. Ett mycket bra motto.
För ja, det kommer bli otroligt varmt, det finns mycket giftiga kryp (jag har sett dem!), de kan bli sjuka, det finns risk för översvämningar. Men! Ingenting av detta kan jag påverka. Vi kan minska riskerna genom att bo i hus som är isolerade så krypen inte kommer in, hålla oss inomhus eller i vattnet de varmaste timmarna på dagen, ha koll på nummer till sjukhus, hålla oss borta från de regnigaste delarna av landet under regnperioden.
Jag vet att jag hade samma rädslor förra gången och jag vet att allting gick hur bra som helst. Så, när tvivlen och rädslan kommer försöker jag fokusera på allt det fantastiska vi kommer uppleva istället, det som jag vet väntar oss:
Värmen. Havet. Maten. Människorna. Frihetskänslan. Att inte behöva ha en tid att passa.
En vemodig stillhet vid en övergiven hotellby längst bort på ön.
För trots att vi hade en giftorm i en buske utanför bungalowen vi bodde i så var det också i det samhället vi lärde känna den svenska kvinnan som inspirerade oss till resan vi nu gör. Det var där vi träffade den tystlåtna men genomsnälla tatueraren vi återkom till flera gånger och som vi fortfarande har sporadisk kontakt med.
Trots att de fångade en skorpion bakom bardisken, på den lilla ön vi besökte i några dagar, fick vi uppleva fantastiska äventyr på utflykter till tomma stränder och äta Pad thai vid på ett litet matställe längs en öde landsväg.
Det är det jag blickar mot nu när mycket känns stressigt och resfebern sätter in. Ögonblicken jag kommer minnas resten av mitt liv. Då byts rädslan mot glädjepirr istället och jag får ny energi!
Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för att inte missa fler inlägg från Natalie som kommer skriva om hur det är att resa med sina två små barn i Thailand utan bokade hotell och barnsäkra destinationer:
