Att packa ner sina liv

Om tjugo dagar ska lägenheten vara tömd och städad. För åttio dagar sedan började jag kryssa dagarna i min svarta kalender allt eftersom de gick. Och nu återstår endast tjugo ynka dagar. Det är ofattbart. Det har hela tiden känts som att vi haft all tid i världen att organisera flytten och packningen. Dock känns det nu som att den tiden bara försvann. Med skräckblandad förtjusning är vi nu mitt uppe i att byta liv. Att vi ska sälja eller skänka alla våra saker samt packa ner våra liv i varsin 40-liters ryggsäck är svårt att ta in. Att den här dagen skulle komma trodde jag aldrig för åttio dagar sedan. Jag vill bara ställa mig upp i soffan och jubla. Kasta de beiga kuddarna omkring mig och dricka champagne.

Det står banankartonger överallt i hela lägenheten. Sakerna som ska säljas ligger slängda i ett hörn av vardagsrummet. Mina älskade svarta kilklackar ligger i den högen, likaså min favoritskinnklänning. Hur mycket jag än vill packa ner de i min röda ryggsäck ska de säljas eller skänkas bort. Att vandra runt i kilklackar och skinnklänning i 40 graders värme är inte optimalt.
I hallen står våra röda ryggsäckar. Bredvid ligger vår dykutrustning. Jag kan inte låta bli att testa min röda mask. Den sitter precis som den gjorde för några månader sedan. Tobias testa sina fenor. Vi brister ut i skratt båda två. På land ser man inte klok ut i utrustningen.

Vi står båda två och tittar in i våra garderober. Vi försöker tillsammans att komma underfund med vad vi ska packa ned i våra väskor.
”Detta är omöjligt”, säger vi i kör. Att packa har inte varit svårare än denna gång. Denna gång vet vi inte när vi kommer komma hem, om vi ens kommer komma hem. Eller hem, världen är ju vårt hem.

Sista resan vi gjorde kunde man tro jag hade packat inför modeveckan i Paris. Att endast ta med sig sina finaste kläder och smycken på en backpackerresa är ingenting jag rekommenderar. Det är lite som pannkakor med ketchup. Inte direkt optimalt. Inte heller svettvänligt och bekvämt att vandra omkring i mina svarta skinnskor tillsammans med jeansshorts och tajt linne.

Jag plockar fram lite kläder ur garderoben. Jag har två olika högar. Ena högen är kanske-högen och den andra är måste-garanterat-följa-med-högen. Jag kan inte undgå att känna på min skinnjacka, min älskade skinnjacka. Den kommer givetvis inte få följa med hur mycket jag än önskar jag skulle få användning för den. Medan jag bläddrar bland alla galgar inser jag ganska snabbt att jag inte har så mycket lediga och lätta kläder. Inga bra skor heller för den delen. Jag slänger ner de få vita och svarta t-shirtarna jag har. Mina sköna gröna shorts slänger jag också ned. Både jag och Tobias inser ganska snart att vi måste ta oss en shoppingtur för att införskaffa kläder vi kommer få användning för. Det känns som att jag inte har någonting annat i klädväg förutom mina svarta arbetsbyxor och min röda skjorta.

Det jag absolut inte får glömma att packa ner efter min dykutrustning är tamponger. Den värsta
känslan jag varit med om var när vi var oss på Bali och tampongerna tog slut. Att stå där i det gröna badrummet och inse att man tog den sista är inte roligt. Jag trodde att jag hade packat ner tamponger för en hel livstid. Den eftermiddagen vet jag inte hur många affärer vi sprang till. Det enda vi hittade var bindor. När vi väl hittade en affär som sålde tamponger kostade de givetvis multum. 115,000 rupier fick jag betala, väl medveten om att vi senare skulle behöva dra in på någonting annat.

Att rulla alla kläder gör att det får plats bättre. Det blir inte heller skrynkligt. Alla hygienartiklar måste läggas i påsar eller alternativt att du lägger kläderna i påsar. Du vill inte att dina kläder ska bada i schampo. Det luktar gott men det är inte det minsta kul. Eftersom jag alltid lyckas få schampo i hela väskan eller i sista sekund ska ta fram en tröja som jag inte hittar ska jag denna gång packa i påsar.

Nu tror ni jag glömt det allra viktigaste såsom pass, biljett, försäkringspapper samt andra viktiga papper, bankdosa, foton etc. Men det har jag inte, det och dykutrustningen är det enda som redan ligger bredvid väskan och väntar. Hur mycket vågar ni slå vad om att jag kommer stå där med en överpackad väska i full mundering?

Summan av kardemumman, det jag har störst koll på vid detta laget är vad jag inte ska lägga ned. Att packa är svårt, men att packa inför en resa man inte vet slutet på är ännu svårare. Jag blir nog aldrig klok på det här med packning.