Klockan är 04.30 på morgonen. De pigga Londonpassagerarna kommer och köper kaffe, de inte alls så pigga Warszawa-resenärerna kommer och ber om en 6:a vodka. Kaffet hinner nätt och jämt fyllas upp i kannan innan det är dags för en ny laddning. Doften av färskt kaffe har nu spridit sig i avgångshallen och kön ringlar sig lång. Under en arbetsdag hinner jag bli avundsjuk, inspirerad, nyfiken och dricker en massa kaffe. Jag torkar mig i pannan i den stekheta sommarvärmen och värmen från smörgåsgrillen gör det inte precis svalare.
Jag sörplar i mig islatten med en svag smak av hasselnöt, det bästa man kan dricka en stekhet sommardag om ni frågar mig. Det sprakar i högtalarna, den kvinnliga rösten ber vänligt men bestämt att alla passagerare som ännu inte gått genom säkerhetskontrollen att göra det. Min kund får med ens lite halvbråttom han tar sin kaffe och går iväg med sin packning.
Vid lunchtid kommer en kille i min egen ålder fram. Han beställer en Cappuccino med ett leende och med en ton i rösten som att han verkligen har längtat efter just det. Medans han läppjar i sig av skummet berättar han att han ska till Frankrike för att sen ta sig vidare till Prag för att där möta sina vänner som han ska tågluffa med. Jag kan inte undgå att bli lite avundsjuk. Han berättar att han är lite nervös för att flyga själv, jag försäkrar honom att det kommer gå utmärkt. Jag glider in på min tågluff jag gjorde ett år tidigare, vi får mycket att prata om.
”Un espresso, un espresso doble”, ekar det genom hallen. Det är italienarna som har anlänt. Jag säljer espresso på espresso, ända tills kopparna tar slut. Jag går genom restaurangen med en fullbelamrad diskvagn, med bestämda steg har jag siktet inställt på diskrummet. Lite frånvarande hör jag någon bakom mig. ”mi scusi, mi scusi”. Jag vänder mig om och ser en glasögonprydd herre med finkammat hår bärandes på en bricka, halvspringandes försöker han hålla jämt tempo med mig. Jag saktar ner först när jag förstår att han vill lägga disken på vagnen.
Jag gillar ju mitt jobb, förväntningen, pulsen, nervositeten bland resenärerna som snart kommer att flyga iväg. Jag får servera de kaffe, mat och drinkar men även tömma vattenflaskor. Eller servera öl till möhippegäng och svensexor eller låtsas att jag förstår italienska.
En stor stark beställer mannen på andra sidan disken. Trevlig resa önskar jag honom, detsamma önskar han mig. Om det ändå vore så bra tänker jag. Det är så många gånger under dagen jag tänker att jag vill också åka. Åka iväg till Italien, Grekland eller England. Det skulle vara så lätt att bara gå iväg till servicecenter och köpa mig en sista minuten till första bästa land. Nästa vecka är det jag som står på andra sidan kassan och beställer mig en redig kaffe för då ska jag åka till Polen.
Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för att inte missa en enda av Emelies finurliga texter:
