18 Nov 2016
På endast tio dagar har det hänt en del förändringar. Vi kom till kuststaden Sihanoukville, för tjugo dagar sedan och landade ett jobb dag ett. Vi hittade boende två dagar senare och började göra oss hemmastadda som ni kunde läsa i förra inlägget. Dock har vi flyttat för cirka tio dagar sedan till en lokal som har de perfekta förutsättningarna för våra andra projekt. Vi flyttade alltså bort från den fuktiga skåpsluktande bungalown på ån i Otres Village till Mitt-i-smeten-men-ändå-ett-lugnt-område Sihanoukville en kilometer från flera vita stränder, centrum, marknad med mera.
Vi är väldigt glada över vår nya lokal/boende som möjliggör så mycket mer för oss. Och med en gemensam heltidslön, som täcker hyra och mat, har vi tillräckligt tid för att starta våra sidoprojekt tänkte vi. Adam har förresten blivit volontär två dagar i veckan för en non-profit organisation som möjliggör kostnadsfri eftermiddagsundervisning för barn ute på landsbygden.
Chocken och förödelsen till alla våra drömmar och volontära fritidsaktiviteter kom några dagar senare, när vi äntligen började prata lön med vår nya arbetsgivare som vi skulle jobba i köket för. Enligt räkningen blev det 90 cent i timmen – 8 kronor. En kambodjansk lön. Det var mindre än hälften av vår smärtgräns på 2,50 US Dollar i timmen. Jag tror jag tappade all färg i ansiktet samtidigt som jag försökte hitta ett förhållningssätt till omständigheten.
På väg därifrån och två dagar framåt försökte vi inse att det väl är så betalningen ser ut i ett av världens fattigaste länder. Vi vande oss alltså vid detta faktum. Om det gäller alla andra, så varför inte oss också? Men någonstans kändes det fel. Vi fick inte ihop det. Vi började räkna på våra minsta utgifter som bland annat innefattar 300 US Dollar var per år för visa, x antal pengar för försäkring, flyg hem en gång per år, kambodjanskt körkort respektive böter på ca 60 Dollar per år och inte att glömma att västerlänningar betalar trippelt det vanliga priset på allt, blir lurade på alla sätt (till och med när det gäller el-, vatten- och sopavhämtningspriser)…
Så att leva på samma lön som en inhemsk är omöjligt – vi skulle behöva jobba sju månaders extra heltid per år, alltså 19 månader per år för att få ihop alla de pengarna som täcker hyra, mat, försäkring och visa (flygbiljetterna, fritidsaktiviteter och kläder är inte inräknade här!). Heltid mina vänner, räknas här som 6,5 dagar i veckan gånger 12 timmar per dag. Adjö volontärstjänst och övriga drömmar.
Vi upptäckte alltså att vi rent tidsmässigt inte kan leva på den lönen med våra oundvikligt mer kostsamma förutsättningar. Eftersom vi fick jobbet på ett ställe som ägs av européer som säljer sina maträtter till priser anpassade till den västerländska turistens plånbok, trodde vi att de skulle ha förståelse för vår situation – våra förutsättningar gäller ju dem också. Så vi gick och pratade med dem. På väg dit, bar vi på en olustig känsla i magen, vi är ju inte giriga men vi kan heller inte leva på besparingar samtidigt som vi jobbar fler timmar än dygnet har. Vi lade alltså korten på bordet. Till vår lättnad hade de två själva gått med en klump i magen sedan lönemötet och kände att de rent av förolämpat oss med denna omöjliga lönesituation. Vi kom överens om att inte jobba i köket. Så nu var vi arbetslösa på andra sidan jorden.
Allt blir bra till slut. Är det inte bra, är det inte slut.
xoxo
