88 dagar. De här orden hade hemsökt mina tankar alltför länge. Att behöva tillbringa tre månader på en campingplats för att göra farmarbete med målet att få ett andra-års-visum kändes som en omöjlighet. Hur skulle jag överleva så långt bort från civilisationen i en liten husvagn med arbete sex dagar i veckan, tio timmar per dag med start klockan 5 på morgonen? För att inte tala om att lönen var ett skämt som knappt skulle räcka till mat och hyra. Det kändes fel att lämna mitt trygga arbete på ett hostel med stranden tillräckligt nära för att kunna surfa varje eftermiddag. Jag ville inte lämna min pojkvän eller mina vänner för att ge mig ut mitt i ingenstans och slita häcken av mig, men jag hade mitt mål- en möjlighet att få stanna i Australien ytterligare ett år.
Foto: Elsa Svorse
Väl framme i Gattons Caravanpark möttes jag av människor som välkomnade mig som en familjemedlem. Middag hade redan förberetts för mig och en lunchlåda och arbetskläder låg på sängen väl förberett av grannar som hade hört talas om min ankomst. Svensk som jag är blev jag förvånad av denna givmildhet och undrade vad de kunde ha för motiv till att vara så snälla. Såhär brukar väl inte människor bete sig om de inte vill ha något tillbaka, eller?
Det tog några dagar för mig att vänja mig vid hur allt fungerar här. Varje kväll samlas alla av olika åldrar och nationaliteter för att gemensamt laga middag och beklaga sig över den dåliga lönen och värken i ryggen som bara tycks bli värre. Jag mötte människor som trots att de redan var klara med sina dagar hade stannat kvar i ytterligare fem månader. Jag kunde inte låta bli att fråga hur de lyckades överleva.
– Du kanske inte förstår det här eftersom du bara har varit här i några dagar, sade en av killarna som varit här i snart ett halvår, men jag är lyckligare här än jag någonsin varit förut.
Plötsligt slog det mig att jobbet och stressen inte är tillräckligt för att få någon att må dåligt. Vi lämnar ekorrhjulet i våra hemländer för att komma till en ännu stressigare vardag med sämre löner och värre arbetsvillkor, men det spelar ingen roll eftersom vi gör det av rätt anledningar. Alla delar en gemenskap i form av ett mål och alla sitter i ”the same broke boat” som människor här brukar säga.
Foto: Elsa Svorse
Att i Sverige jobba för att ha råd med hyra, mat och vanlig överlevnad är inte samma sak som att arbeta för att kunna fortsätta resa och uppnå sina mål hur bekvämt jobbet än är. Att efter en arbetsdag i Sverige komma hem till en lägenhet med en stor tv för att lägga sig i soffan och zappa mellan olika kanaler är inte samma sak som att efter en lång arbetsdag komma hem till något som blivit en familj hopbunden av gemensamma intressen och drömmar och känna att man verkligen hör hemma någonstans. Trots att vi alla befinner oss i samma fattiga båt är det ingen som klagar på det livet vi har här. Har du slut på mjölk kan du bara gå in i någon annans kylskåp och ta det du vill ha. Har du inte råd med middag är det alltid någon som bjuder på något gott. Du behöver inte vara social eller ha lätt för att få vänner för att passa in i gruppen då människor bokstavligt talat går från dörr till dörr för att få ut alla till att ansluta sig till kvällens bravader.
Att de som har minst ger mest är något som visat sig tydligare här än någon annan plats jag besökt. För vi sitter alla i samma båt och vi gör alla det vi kan för att gemensamt kunna flyta, och jag kan nu med säkerhet säga att jag förstår min vän, för jag är lyckligare här än jag någonsin varit förut.
