En ganska mulen dag mitt i veckan tog jag min lilla blåa ryggsäck med botten fylld av sand från alla besök på stranden. Efter att försökt skaka ut det mesta av sanden så packade jag ner min kamera, mitt paket med tobak och lite lunch. Jag behövde gå ut på en promenad och rensa huvudet litegrann.
Jag och Adam hade de senaste veckorna pratat en hel del om livet hemma i Helsingborg, haft videosamtal med kompisar under tiden de drack öl på våra stammishak och givetvis pratat en hel del med våra familjer.
Vi hade nyligen besökt stadsdelen Manly där det kryllade av svenskar och där vi åt lunch på en svensk restaurang där det serverades köttbullar, mos och lingon. Precis som hemma i Sverige.
LÄS OCKSÅ: Elin Stadenberg: ”Tankar från en bergstopp långt borta” >>
Efter fyra månader på resande fot så började det sakta byggas upp en liten klump av hemlängtan djupt nere i magen någonstans. Allt vi hade pratat om och med de senaste veckorna formade denna boll.
Att vår familjehund, som jag växt upp med, efter många glada år nu lämnat jordelivet byggde bara på klumpen i magen ännu mer.
Jag är så långt borta från familj och vänner och ibland vill jag bara sätta sig på första bästa flyg hem till Sverige för att få se dem igen.
Då, när klumpen i magen var som störst, tog jag min lilla, blåa ryggsäck och gav mig ut på min promenad. Kanske skulle jag känna mig lite bättre efter att jag fått i mig lite frisk luft i form av varm havsbris från det stora och oändligt blåa havet.
Jag gick med bestämda, men ändå på något vis tunga, steg ned mot Coogee där folk satt med sina handdukar och väntade på en skymt av sensommarsolen och med ögonen fyllda med förhoppningar om ännu en dag på stranden.
Stannade till i parken ovanför stranden där man ser hela Coogee och njöt av utsikten i några minuter innan jag fortsatte min promenad längs med kusten.
Trots alla moln som förhindrade solstrålarna att träffa min hud så var värmen påtaglig och svetten rann som små droppar nedför min panna medan jag gick uppför trappor, längs klipphällar och över torra gräspartier.
Allt detta samtidigt som jag kunde se och höra när vågorna från havet letade sig upp mot klipphällarna som sedan länge hade slipats och formats av vattnets kraft.
När jag väl kom fram till Bronte, som var ungefär halvvägs på min planerade rutt, så tyckte min mage att det var dags för lunch. Med en kurrande mage där min klump av hemlängtan fortfarande huserade lyckades jag hitta en klippa med en fantastisk utsikt över stranden och havet. En perfekt plats att sätta sig ner och njuta av min nedpackade lunch.
Det var då det hände.
När klumpen i magen var som värst så började tankarna ännu en gång snurra runt i huvudet. Denna gången var det inte samma tankar utan det var nu jag började inse vart jag var, vad jag hade gjort och de jag mött sedan jag lämnade Sverige.
Jag blickade tillbaka på början av min resa, när vi åkte till Thailand. När vi körde moped på krokiga bergsvägar i ösregn, den fartfyllda första kvällen i Bangkok och alla de härliga men ack så tuffa träningspassen på vårt thaiboxningsläger i Kao Lak.
LÄS LIKNANDE: Elsa Svorse: ”Tack pappa för att du gav mig dina visa råd” >>
Jag började tänka på allt det jag upplevt under tiden jag nu haft i Sydney.
Den dagen vi gick runt i Sydney Harbour National Park och fick se färgglada fåglar, snabba ödlor och utsiktsplatser där man kunde stå och drömma sig bort medan solen sakta letade sig ner bakom Sydneys skyline.
Jag tänkte tillbaka på utflykten till Palm Beach och hela den dagen då vi låg på stranden innan vi njöt av den klassiska vyn över Palm Beach där vattnet endast skiljs åt av en remsa med sand.
Jag fortsatte tänka på grillningar i skymningen med vänner från andra länder då allas språkkunskaper sattes på prov för att kunna förstå varandra, svettiga latinokvällar då jag försökt dansa i takt med min colombianska kompis och alla de dagar jag har haft möjligheten att njuta av stranden, havet och värmen.
Jag tänkte på alla de skratt jag delat med människor jag träffat längs med vägen.
Det var då jag upptäckte att jag nu satt på klippan med min lunch i magen istället för klumpen av hemlängtan.
Och samtidigt som alla dessa tankar dök upp i mitt huvud så lättade molnen, solstrålarna hittade äntligen fram till min kropp och helt plötsligt satt jag där med ett stort leende på läpparna.
Jag satt kvar en bra stund och bara njöt av det som just hänt innan jag ännu en gång slängde ryggsäcken över axlarna och fortsatte traska vidare mot Bondi Beach.
Jag gick nu med lätta steg och nästan skrattandes resten av min rutt där jag även fick med mig en hel del minnen i form av vackra vyer till nästa gång hemlängtan blir påtaglig.
Jag funderade åter igen på samtalen jag haft med vänner och familj hemma och på just den meningen de flesta hade sagt när vi pratade över FaceTime.
”Du ser ut att må bra Anton”.
Och det är just det jag gör.
Mår bra.
