Värmen slog oss som en rak höger i ansiktet. Efter nio timmar inpackade som sillar i ett flygplan stod vi äntligen på flygplatsen i Bangkok. De senaste veckorna har jag knappt vetat vad mitt namn är. Jag har gått runt som i en bubbla. Varit stressad och bara känt mig allmänt nere. Bara längtat och väntat efter just denna stund. Thailändarna med de avgörande stämplarna såg allvarliga ut.
”Tänk om vi inte får komma in”, viskade jag till Tobias.
”Ja, det vore hemskt. Sitta på ett plan tillbaka till Sverige i nio timmar vore inte roligt”, svarade Tobias. Han stod före mig i kön. Han kom in. Sedan var det min tur. Tur nog kom jag också in. Lyckan var total.
Äntligen under ytan utanför Koh Tao. Foto: Tobias Lundell
Vi skyndade till bandet där våra väskor skulle anlända. Vart vi än tittade kunde vi bara se stressade turister. Tjejen med den tjocka pälsjackan pratade fort i sin mobil. Hon verkade upprörd. En liten pojke låg skrikandes på golvet efter den långa flygresan. Han var märkbart utmattad. Tur nog kom våra väskor bland dem första. Vi drog dem snabbt från bandet och skyndade sedan iväg för att äta.
Efter att ha ätit fortsatte vi resan till vårt paradis Koh Tao. Flygresan, tillsammans med tåg, buss och båt blev en resa på ungefär tjugofyra timmar. Klart värt domningar i benen, svetten på bussen samt illamåendet på båten. Att sätta fötterna på Koh Tao igen efter nio månader kändes som en befrielse. Vi möttes av ett flertal taxichaufförer som ville köra oss.
”Taxi! Taxi! Where you go?” skrek de efter oss.
”We have a taxi” svarade vi och småsprang vidare.
Vår taxi tog oss till Sairee cottage där vi alltid bott på Koh Tao. De har söta små bungalows, en pool med bar och en dykskola. Med andra ord det enda man behöver på en paradis ö. Från vägen där taxin släppte av oss väntade den sandade smala lilla gången som skulle ta oss hela vägen fram. Vi kunden inte undgå att tillsammans utbrista i ett lyckoskratt. Att äntligen känna sanden mellan tårna, just här, en känsla av befrielse från alla måsten. Att äntligen känna sig hemma till hundra procent i både hjärta och själ gav oss garanterat livsglädjen tillbaka. Att sedan få säga hej till våra fina vänner vi har här gjorde känslan i kroppen ännu mera fulländad.
Vårt hem för tillfället är en liten träbungalow på pålar en liten bit ovanför marken, med en liten veranda med utemöbler när du kommer uppför trappan. På ena stolen ligger alltid den arga vita katten. Hon är söt, men gillar inte att bli klappad på magen. Bungalowen har en stor säng och på en lång bräda har vi placerat alla våra kläder i ordning.
Foto: Tobias Lundell
Den lilla toaletten med iskallt vatten är helt okej med tanke på vad vi betalar. Dock är boendet ganska dyrt, 700 baht per dag (ungefär 167 kronor). I svenska mått mätt är det inte dyrt men om vi jämför med boendet vi väntar på är skillnaden väldigt stor. Den bungalowen kommer endast att kosta oss 6 500 baht per månad (ungefär 50 kronor om dagen). Då vi är två och därmed delar på kostnaden är det verkligen ingenting att bråka om. 25 kronor var, vad får man ens för det i Sverige?
Med andra ord har vi det underbart här i paradiset. Tanken är att vi ska starta vår Divemaster-utbildning snarast, vilket kommer leda till att vi blir dykguider och därmed kan söka arbete. Fortsättning angående dykning kommer i ett annat inlägg. Nu ropas det från poolbaren, därmed måste jag sluta skriva detta inlägg. Lionel en av våra vänner hälsar:
”Cheers to all your Swedish followers!”
