Mina fötter trampar på de hundratals målningar, målade av händer från alla möjliga håll i världen, medan jag bärandes på nytvättade sängkläder går på bryggan mot båten i Hortas hamn. Vi ska kasta loss igen.
Äntligen!
Lycka.
Tidigare delar i serien om Maris liv på havet:
Anteckningar från horisonten Del 1: Segling långt ut på Atlanten >>
Anteckningar från horisonten Del 2: Vackra Azorerna >>
Anteckningar från horisonten Del 3: Livet utanför segelbåten >>
Jag förbereder allt som behöver förberedas inne i båten, fyller vattentanken, laddar alla batterier, packar ner maten i kylen som är sönder och som vi istället använder som torrförråd. Den ena av båtens två toaletter spolar inte ordentligt. Vi donar lite med den och beslutar oss slutligen för att införa kiss- och bajsförbud i den. Istället blir den duschrum. Jag är förväntansfylld och full av längtan efter sömnlösa nätter ute till havs. Allt annat känns oviktigt.
Ett franskt par, med kvinnans två underbara barn – en son och en dotter – stiger ombord och blir vår familj under dem kommande veckan. Det blir en vecka fylld med sång, skratt, värme och kärlek på franska. Delfiner, valar och till och med en hammarhaj! Magiska gryningar med utsikt över horisonten, förtrollande landskap, mysiga nätter under stjärnhimmeln och äventyrsfyllda dagar mitt ute på Atlanten.
Jag kommer på mig själv med att inte bara titta på det som händer runt omkring oss alla, utan det som händer mellan oss – människorna på båten. Det som händer mellan oss som fram tills nyligen var främlingar för varandra, det som händer mellan de vuxna och barnen, och det som händer mellan syskonen sinsemellan. Ombord finns inga distraktionsmoment som TV, datorer och liknande. Den enda underhållningen vi har är naturen och varandra. Och det gör något med oss. Något mycket viktigt. Det skapar närvaro. Och närvaron skapar närhet.
Närvaron bidrar till att vi, när vi tittar på varandra verkligen ser varandra. När vi pratar med varandra verkligen lyssnar på och hör varandra. När vi vidrör varandra verkligen är tillsammans med varandra, kännandes in varandra. Närvaron gör att vi verkligen delar det vi upplever tillsammans med varandra.
Det låter självklart, men det är något som vi, i vardagen där vi omges av alla möjliga distraktionsmoment, inte gör. Alltför ofta befinner vi oss på samma fysiska plats ”tillsammans”, men med fokus på annat – mobilen, datorn, agendan, sminket, håret, TV-spelet – vilket gör att vi, trots att vi är intill varandra befinner oss mycket långt ifrån varandra. Vi är tillsammans, fysiskt nära, men på skilda håll och i själva verket mycket ensamma.
Jag inser att det är länge sedan som jag var så mentalt och emotionellt nära andra människor, så tillsammans med andra människor. Jag hade glömt hur vackert det är. Plötsligt uppfylls jag av oerhörd tacksamhet. Intensiteten i mina känslor får mig att förstå att det inte bara var länge sedan som jag var så nära och närvarande tillsammans med andra människor, utan att det var alltför länge sedan som jag var så nära och närvarande i mig själv.
En dag ankrar vi vid ön Sao Jorge och går i land med gummibåten. Vi spenderar dagen vandrandes, badandes under vattenfall och snorklandes i naturliga pooler fyllda med fiskar i olika former och färger. Vi stollar runt i byarna och sjunger på franska. Resten av världen ter sig så avlägsen.
På vägen tillbaka mot båten följer vi vattnet över vulkanstenarna. Jag plockar spontant upp en stor plastbox som flutit i land och skräpar ner kusten. Sonen i den franska familjen som gästar vår båt tar några skutt åt höger och plockar upp en plasthink som verkar ha legat där längre än han själv har funnits här på jorden. Vi pratar och plockar skräp, inledningsvis utan att ens tänka på det. Men snart är både boxen, hinken och våra händer överfyllda samtidigt som våra blickar möter plastföremål så långt ögat kan följa stenstranden. Hans syster kommer ikapp och börjar hjälpa till, och så fort deras föräldrar och kaptenen förstått vad det är vi håller på med sätter de också igång. En timma senare har vi burit bort fler turer skräp än vi lyckas hålla koll på till den enda sopcontainern vi kan hitta. Mängden skräp som vi har samlat ihop får inte plats, istället bygger vi på intill sopcontainern tills den knapps syns längre. Trötta och svettiga beger vi oss mot den enda bar vi har sett sedan vi kom och beställer varsin törstsläckare.
I restaurangen som hör baren till hänger teckningar överallt. På tak, väggar, stolar, barnbord, dörrar, ja till och med i toaletterna! Ritade av besökare från hela världen, som alla har hamnat här av olika anledningar och på olika sätt. Jag stjäl en vit servett och lånar en penna, sätter mig hos barnen och börjar rita. Alla ritar någonting litet, och tillsammans skapar vi en teckning som vi hänger upp i taket. Ett litet bevis på allt det som existerat inom, omkring och mellan oss dessa dagar ute till havs.
Vi spenderar natten utanför Sao Jorge. Jag ber modern i familjen att lämna över disken till mig och gå upp på däck där barnen räknar stjärnor. Hon insisterar på att hjälpa mig, hon vill bidra till teamet.
– Hör du deras viskningar och skratt? frågar jag. Gå upp dit, viska och skratta tillsammans med dem.
Hon tvekar en sekund men släpper inte disken.
– Det kommer alltid finnas fler möjligheter att hjälpa till med disken, påminner jag, men det kommer inte finnas fler möjligheter att bli en del av just den här stunden som pågår där uppe inatt. En dag kommer de titta tillbaka och minnas den och du hör hemma i de minnena. Gå!
Hon ger mig en blick som uttrycker så otroligt mycket, släpper disken, torkar sina händer och ger mig en av de varmaste kramarna jag fått innan hon skyndar uppför trapporna och ut på däck. Hon kryper in under sovsäcken bland barnen. Jag hör deras förtjusning medan de lutar sig mot moderns kropp samtidigt som hennes armar omfamnar dem.
– Vi har sett flera stjärnfall mamma! berättar dottern entusiastiskt. Lägg dig här och titta noga, det kanske blir fler!
– Mamma, ser du satelliten där borta? pekar sonen. Den som ser ut som en stjärna som blinkar?
– Vi försöker räkna dem men ju längre vi tittar desto fler blir dem!
Hon pussar var och en av dem på pannan och jag hör hur de börjar räkna stjärnor tillsammans på franska. Det känns som att solen värmer mig från alla håll samtidigt medan jag uppfylls av de vackra som pågår ovanför mig.
Mycket tidigt i gryningen nästa morgon beger vi oss tillbaka mot Faial. Värdet har förändrats under natten. Det känns som att vi inte rör oss ur fläcken trots att motorn kör på hög fart. Vinden kommer hårt från fel riktning, vågorna växer till sig och strömmarna är emot oss. Det blir en obekväm, kämpig och lång resa hem med trötta, uttråkade, hungriga och sjösjuka passagerare och en mamma vars modersinstinkt börjar kicka in och väcka orostankar.
Medan vi passerar Sao Jorge går barnen och lägger sig en stund. Efter flera timmars sömn dyker de upp igen och undrar om ön vi ser intill oss är Pico. ”Nej, det är Sao Jorge” svarar jag. ”Fortfarande?!” förvånas de. Det är fjärde gången samma scenario utspelar sig den dagen. Mörkret hinner falla, och samma scen hinner utspela sig ytterligare två gånger tidigt nästa morgon innan vi äntligen lyckas lämna Sao Jorge bakom oss med över 12h försening. Vi döper det till ”Den oändliga resan hem.”
Nästa morgon medan vi är samlade på däck, frågar jag nyfiket på knackig franska vad de tar med sig från resan. Vilka är de tre bästa och sämsta minnena?
– Det finns inget dåligt! Inte ens den oändliga resan hem är dålig! Utbrister sonen direkt.
– Sjösjukan! Säger mannen i familjen skrattandes. Om jag måste välja något! Men inget annat.
– Bästa då? Undrar jag nyfiket och tänker tillbaka på alla otroliga stunder vi delat.
– Det går inte att välja, menar alla.
Efter en stunds eftertanke säger sonen:
– Valarna! Och strandstädningen! Och stjärnorna! Och hajen var grym! Och vattenfallet! Och… han forstätter rabbla upp sina minnen. Systern faller in och tillsammans skapar de en lista som inte verkar ha ett slut.
– Allting har varit fantastiskt, men stunderna då vi räknade stjärnorna och stunderna när vi städade stranden på Sao Jorge var så speciella! Det var inte lika äventyrligt som allt det andra, men det var så vackert att göra något sånt tillsammans, speciellt med barnen, och det kändes fint på ett helt annorlunda sätt. Det går inte att jämföra med andra upplevelser. Jag har aldrig gjort något sånt tidigare och känner stor tacksamhet för att vi fick dela de stunderna. Den formar oss, vi kommer aldrig glömma dem, det är en stark känsla. Tack, säger modern med ett varm leende.
Hennes tacksamhet märks mycket tydligt i hennes ögon. Alla utbyter förstående blickar. Vi delar känslan, och dess styrka. Vi har inte ord för att förklara det speciella med just de stunderna, men vi vet allihop vad vi menar.
Det tar emot att anlända till Faial. Den oändliga resan hem kommer trots allt till sin ände. För att förlänga den något undrar familjen om inte vi kan ge dem båtskjuts till Pico imorgon, varifrån deras resa fortsätter.
Det gör vi. Barnen får prova på att styra båten och gör ett imponerande jobb. Vi ankrar utanför Pico, slänger på oss badkläderna och spenderar ett par timmar i vattnet, hoppandes från båten, skrattandes och förlängandes resan så länge vi bara kan. Slutligen blir det vi som motvilligt påminner familjen om att de måste lämna båten om de ska hinna vidare i tid.
Vi släpper av dem i hamnen där vi kramas mycket länge, utbyter tacksamhetsfraser och inbjudningar till att hälsa på dem i Frankrike. Båten känns förvånansvärt tom när vi kastar loss. Vi skrattar och ögonen nästintill tåras medan de hoppar på bryggan, vinkar stort och formar hjärtan med sina händer. På sin härliga franska ropar de att de aldrig kommer att glömma oss och den här resan, samt att de har kommit att älska oss.
Och jag dem, slår det mig.
Å ena sidan verkar det lite ovant och orealistiskt att känna stark kärlek för främlingar som jag bara känt i några dagar, men just här och nu känns det samtidigt helt naturligt och självklart. Kontrasten mellan ”förnuft” och känsla gör sig återigen tydlig. Kanske har kärleken att göra med just närvaron som vi känner ombord. Och närheten till allt runt omkring oss, allt mellan oss och allt inom oss. Kanske är det inte alls konstigt att vi, när vi är närvarande och tillåter oss att komma så nära varandra och våra egna känslor, också är öppnare och mer mottagliga för att både ge och ta emot kärlek. Kanske är det precis så det ska vara.
Ännu en gång väljer jag att ignorera den så kallade ”realisten” i mig, och låter känslan ta över. Jag formar ett hjärta med mina händer och lyfter dem upp över huvudet, och jag ropar – ”Je vous aime aussi!”
