Äntligen är det dags! Om fyra veckor påbörjar jag en resa som sakta men säkert växt fram under flera år.
Allt började våren 2009 när jag gick sista året på gymnasiet, det är ju då man bör ta ett sabbatsår, uppleva, ha kul och hitta sig själv vad jag förstår. En klasskamrat skulle åka till Australien och backpacka runt med en kompis. Jag hade sedan jag var 16 år sparat i princip alla mina sommarjobbspengar inför mina resor med stort frågetecken.
För det första hade jag ett ansvar hemma, min alldeles underbara dvärgpudel som jag fått köpa när jag var elva år, efter mycket tjat. Ett år borta från henne? Då var hon tio år, och vem visste hur länge hon skulle leva? Nej, all tid i världen ville jag spendera med henne.
Backpacking? Nej det är heller ingenting för mig, spindlar, ofräscha vandrarhem, osäkerhet och människor som jag inte känner. Nej, det här var jag inte redo för. Någon vecka senare hade jag köpt en ryggsäck 65 liter, regnöverdrag och reselakan. Jag blev lite smått besatt och läste på om Australien, läste om backpacking och konstaterade igen att det här inte var min grej, samtidigt som suget efter ett äventyr alltid fanns där. Rastlösheten av den lilla staden plågade mig en hel del under den här tiden. Drömmarna att snart vara fri och kunna göra vad jag vill höll mig uppe.
Hur som helst hamnade jag i Hällefors samma höst, studier i Grythyttan. Pendling fram och tillbaks på helgerna, och jag började faktiskt se det vackra i min hemstad. Ett år senare hoppade jag av min utbildning och började jobba på hemorten som vikarie inom barnomsorgen. Arbetslös kallas man då, och jag träffade en jobbcoach varje vecka genom arbetsförmedlingen. Under den här tiden fanns det inga jobb för den som inte var utbildad eller hade kontakter. Men jag var positiv och villig att söka diverse arbeten samtidigt som jag fick jobba allt mer inom barnomsorgen.
– Au pair i USA då? Frågade coachen.
Bo hos en främmande familj i ett år och ta hand om deras barn, slava på heltid för inga pengar? Flytta? Ett år? Jag gick hem och googlade.
Upplevelserna var blandade, en del påvisade en fantastisk fasad av nya bilar, party i New York eller häng vid stranden i LA. Samtidigt förstod jag att andra jobbade mer än tillåtet och hade kontrollerande och obehagliga värdföräldrar. Några veckor gick och jag insåg snabbt att jag inte skulle få något av de obefintliga arbeten i hemorten. Samtidigt visste jag att jag inte på några villkor ville bli kvar och arbeta på samma ställe hela livet. Men fortfarande fanns mitt ansvar kvar, i mitt fall var hunden som min bäbis. Vad gör jag nu?
Man kan säga att jag efter samtal med min mamma blundade och hoppade. Jag fyllde i ansökan och var snabbt igång med processen att bli au pair i USA. Hunden eller rättare sagt hundarna (två stycken) skickades på hälsoundersökning och jag gick i terapi hos mig själv och intalades att vi snart skulle ses igen och att jag verkligen behövde det här för min egen skull.
Snart Ann-Louise arbetskollega…
Fyra månader senare satte jag mig på planet mot vad jag trodde skulle förändra mitt liv drastiskt, men som lämnade mig rätt tom ett år senare. Det tog ytterligare något år innan jag förstod hur året i USA faktiskt påverkat mig som människa och de val som jag gjort efter. Båda hundarna levde när jag kom hem, jag hade gjort resor själv i USA och kände mig mogen att åka en månad till Namibia själv fem månader efter hemkomsten till Sverige. Sedan dess har jag testat på en hel del, jobb och studier. Hundarna fick bli gamla med mig och vi fick en bra tid till slutet tillsammans. Under USA-vistelsen så var det en stor del av mig som alltid ville hem, och som inte riktigt kunde släppa taget om Sverige. Under den här resan känns allting lite lättare.
Dock är det praktiskt taget svårare att åka nu. Jag hann rota mig en del, köpa lägenhet med allt vad det innebär att avsluta inför resan. Försöka hitta ströjobb ända fram till avgång för att få in så mycket pengar som möjligt inför ett par år utan stadig inkomst. Jag funderade på att hyra ut lägenheten ett tag, men man vet aldrig vad som händer och jag behövde faktiskt pengarna, jag satsade allt.
Våren 2016 pluggade jag heltid inför examen till sommaren, en extra kurs och sedan heltidsjobb för att få in så mycket pengar som möjligt. Allt detta gjorde att jag inte tänkte särskilt mycket alls. Många val och velande har uppkommit det senaste halvåret och huvudet är allmänt rörigt.
När jag efter många om och men tog beslutet att sälja lägenheten tog det fart, och vips så var papperen skrivna och jag vaknade upp en morgon några veckor senare med CSN i tankarna. Jag hade inte alls tänkt på att jag även haft studielån under den här våren, samtidigt som jag haft två jobb och sålt lägenheten. Ångest och oro. Ringde och mycket riktigt blir jag rejält återbetalningsskyldig. Mitt i all stress och röra hade jag heller inte bokat mer än en flygbiljett, dock hade jag tre projekt att pussla ihop flyg och buss inför, samtidigt som det skrek på mejlen – projekten ville ha information från mig om ditt och datt. Där och då med två månader kvar så kände jag en viss olust med resandet. Jag var mentalt och fysiskt slut och sköt undan alla måsten inför resan ”jag kan göra det senare” tänker jag. Sedan gjorde jag mest saker som fick mig på andra tankar, som var ”enklare”. Ett tag tänkte jag bara avboka allt och hyra en stuga i de svenska skogarna. Pengar hit och pengar dit. Skyldigheter. Det blev för mycket.
Med en och en halv månad kvar till avgång så tog jag tag i allt, kände ny energi, hopp och lust inför resan. Det här ska bli riktigt spännande! Jag löste problemen och bokade resten. Jag börjar med två volontärprojekt i Sydafrika, ett där man tar hand om vilda stora katter, det vill säga lejon, gepard etc. Det andra projektet heter ”The big five” och innebär att man är ute på savannen och samlar information om djuren där. Hela resan handlar i stort sett om djur och natur. Jag kommer att spendera en tid i Nepal, Malaysia och sedan fritt fortsätta i Asien. Där hoppas jag kunna finna lugnet.
Ann-Louise kommer skriva om sin långa, kommande volontärresa som tar henne till flera olika länder på planeten. För att inte missa ett enda inlägg gilla ”Ett annat liv” på Facebook:
