Anders krönika: Om att önska att ha fel

Jag har en kamrat som bor i en av Sveriges större städer på västkusten. Det är en av mina mest briljanta vänner, hans intellekt är skarpt som ett samurajsvärd och han använder det tidvis som ett sådant. Han kan i princip allt och han ger intryck av att ha tusentals högskolepoäng. Hans allmänbildningsnivå är så brutal att jag aldrig ens skulle överväga att spela TP med honom. Han är lika påläst om valet i England som han är om situationen i Västsahara. Det finns inte ett världsligt skeende som han inte har fullständig och djupgående kännedom om. Han lever ensam och verkar tillbringa all ledig tid med att förkovra sig kunskapsmässigt. Även inom hans yrke tillhör han de främsta.

Några av hans vänner kallar honom Besserwisser. Vi kan i denna text kalla honom Bengt.

Jag gillar Bengt. Jag beundrar hans ambitionsnivå, och jag följer hans inlägg på ett socialt medium med stort intresse.

Det finns dock ett stort hinder för en djupare vänskap mellan Bengt och mig. En elefant i rummet så stor och skrymmande att vår relation för alltid kommer att besudlas av en pajkastningsdialog som sannolikt inte kommer att utse någon vinnare under vår egen livstid. Endast eftervärlden kommer postumt att få kora en segrare.

Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att vara Bengt.

Vår tvistefråga kallas ibland för ”Klimatförändringar”. Där går våra uppfattningar helt isär.
Bengt anser att planeten Jorden mår prima. Jag anser att vi har miljöproblem.
Bengt anser att mänsklighetens utsläpp av så kallade växthusgaser kan jämföras med att en sparv släpper en fjärt i Globen. Jag anser att det är mycket mer än så.
Bengt anser att eventuella temperaturhöjningar på Jorden är naturliga. Jag anser att människornas utsläpp orsakar dem.
Och så vidare.

Och egentligen är det en ännu djupare konflikt än så.
Bengt anser nämligen att en eventuell ökad temperatur på Jorden är av godo, för då anser han att det växer bättre på jordbruken. Dessutom anser Bengt att mänsklighetens väg ut ur de eventuella problem vi har går via ökad konsumtion. Jag är av diametralt helt motsatt uppfattning.

Våra samtal brukar börja bra, för att så småningom övergå i allt mer ironiska anklagelser om den andres okunskap. Strax innan allt börjar spåra ur och närma sig varsin käftsmäll brukar vi avbryta, och dra oss tillbaka och tjura en vecka eller så. Allt påminner egentligen ganska mycket om två nioåriga pojkar som bjäbbar om vem som är bäst.

Så har vi haft det i åratal. Jag driver mina teser om att solceller är bra och Bengt kontrar med att produktionen av solceller är skadlig för miljön bland annat genom gruvdrift av sällsynta metaller och energikrävande aluminiumproduktion.

Bengt kör sin bensindrivna sportbil och jag cyklar eller kör elmoped. Ibland känner jag att vi är som Humle och Dumle. Eller Yin och Yang. Eller Selma och Lilla Fridolf. Äsch, jag hittar ingen bra liknelse. Men poängen är att på något sätt kompletterar vi varandra.

Jag vet att jag ibland kan vara lite naiv och lite väl lättvindigt nappa på de larmrapporter som ger intryck av att domedagen närmar sig. Tänk om jag oroat mig i onödan? Tänk om jag valt ett alltför spartanskt och minimalistiskt liv för att spara på Co2-utsläppen, när jag hade kunnat ta för mig hämningslöst av detta jordelivs smörgåsbord? Jag hade årligen kunnat ta sex charterveckor till solen och kryddat med två helgresor till New York, istället för att som nu plocka svamp i grannsocknen och gå i begagnade kläder. Tanken svindlar och jag får sätta mig en stund i min återvunna soffa.

Jag slår på nyheterna och ser inslagen om ständigt återkommande skogsbränder i Kalifornien och om hur indiska åldringar dör i 52-gradig värme.

I mitt kök från 1961 gör jag mig en kopp te för tredje gången med samma tepåse och ber en stilla bön om att Bengt ska ha rätt.