Anders Krasse: ”Händighet – från ett till tio”

Jag kan ha berört detta ämne tidigare, men det förtjänar att upprepas.

Under de framträdanden om ”konsumtion och lycka” som jag försöker berika Sverige med de senaste åren får jag ofta kommentarer ifrån publiken om ”hur händig” jag verkar vara. På de bilder som projiceras på den stora vita duken ser det ju nästan ut som om jag bor i ett nyproducerat hus, direkt saxat ur Sköna Hem.

Så är dock inte fallet, riktigt. Dels är många av mina jordiska ägodelar skavda, slitna eller sekunda på ett eller annat sätt. Detta syns dock inte riktigt på bilden. Dessutom är en del av mina snickerikunskaper bristfälliga, och detta syns ibland, ibland inte. En räddning har ibland varit den så kallade ”övermålningsbara fogmassan” som rätt applicerad kan dölja ganska grova felkapningar. Visst, med tiden har jag visserligen utvecklats en del, men någon snickare lär jag aldrig bli. Poängen är dock, och nu säger jag det igen: Det duger, jag bor i detta huset och jag hade inte blivit lyckligare om det varit perfekt.

Händighet och självständigt tekniskt kunnande är som sagt ingen demokratiskt fördelad egenskap. Vissa människor verkar ha stått längst fram i kön när detta delades ut. Glupskt gamade de åt sig färdigheter inom trä, el och vvs. Till oss andra längst bak i kön blev det bara smulor kvar. På en tiogradig händighetsskala hamnar jag sannolikt på en stark fyra. Det vill säga om jag skärper till mig, och inte har bråttom, så kan jag nästan nå upp till en slags händighetens medelklass, men inte mer. Ofta har jag bråttom, och då blir det lägre.

Ibland stöter man på de som verkar ha varit helt frånvarande den dagen händigheten fördelades. De ligger på en etta på skalan, och verkar besitta en förmåga att helt kunna förinta all utrustning, bara genom att försöka använda eller reparera den. (Jag vill betona att dessa människor har många andra goda egenskaper, så totalt sett ligger de på samma värde som alla oss andra. Alla har samma värde. Denna spalt är avsedd att roa, inte kränka.)

Låt mig nu illustrera min tes med berättelsen om X. Vi kallar honom så för att undvika onödigt lidande. X är en man i sina bästa år. Har har många års akademiska studier bakom sig, och innehar en i samhället respekterad position. Som bilmekaniker har han dock med all säkerhet ingen lysande framtid.

Vid ett tillfälle skulle han byta bilbatteri på ett av sina fordon. Detta är normalt ett ingrepp som de flesta klarar om de sett en legobit i sin barndom. När han placerade det på sin plats lyckades han vända på det, så polerna kom på fel sida. Detta är lätt hänt, och kan hända vem som helst. Därför har ingenjörerna bakom denna teknik gjort polanslutningarna olika stora. Minus passar alltså inte på plus, och vice versa. Alltså vänder de flesta då på batteriet, och upplever då den lycka som bara egen framgång kan ge.

Så fungerar inte X. Att den ena polanslutningen är för liten tror han måste bero på en produktionsteknisk avvikelse. Detta bör kunna lösas med våld. X hämtar en hammare och lyckas banka ner anslutningsklämman över batteripolen. Att batteripolen är gjord av det relativt mjuka grundämnet bly gör att X inte behöver slå så hårt med hammaren för att lösa problemet. Den andra polanslutningen blir således för liten. Förargligt, men även detta problem kan lösas med någon slags våld, eller lämpligt föremål som mellanlägg. Att lyssna på de varningssignaler som de felaktiga polerna sänder och vända på batteriet föresvävade inte X.

Då moderna bilar har en hel del elektronik, började det ryka från olika små mystiska dosor i bilen, och den blev sedermera skrotad.

Riktigt så illa är det väl inte med mig, även om jag gjort en del ganska spektakulära grodor genom åren. En insikt som kommit efter hand är dock att allt går att lära sig för alla. Vi är bara några musklick borta från otroligt lärorika instruktionsvideos på YouTube, och frågan är om det finns något man inte kan lära sig där. När den så kallade ”Multiremmen” brast på min bil nyligen slocknade allt inklusive laddningen och jag hade en halvtimme att försöka ta mig hem innan batteriet dog. När jag öppnade huven ser jag ju bara dasslock i plast överallt, och det tog mig en kvart att ens lokalisera remmen. Ganska snart insåg jag min begränsning, och förberedde mig på bogsering till verkstad och en saftig reparationsnota. Men då stiger det fram en ung människa i min närhet, som ännu inte fastnat i det träsk av ”sånt klarar inte jag” som vi gamlingar lätt går ner oss i.

”Vi tittar på nätet och lär oss hur man gör”, sa hon.
”Klarar vi det?” undrade jag misstroget.
”Tänk om vi inte klarar det” och andra neggo-klyschor strömmade ur min mun, och till slut skämdes jag över hur negativ jag var.

Det tog oss fyra timmar. Sedan var bilen lagad. Då ingick även tiden att ta bort en likadan rem från en skrotad bil.

Jag älskar verkligen den inställningen som många unga har idag. Ingenting är omöjligt. Vi ser på nätet hur andra har gjort. Sedan gör vi likadant själva. Hur svårt kan det vara?

Ibland önskar jag att jag vore 20 igen. Vilka underverk jag skulle prestera.