När jag kom hem från jobbet en kväll så tyckte jag att jag hörde ett snyftande ljud. Coolt, tänkte jag, det spökar i det gamla huset.
Men när jag gläntade på dörren till vardagsrummet såg jag att det satt en ung man där och grät. Jag frågade honom vad som stod på. Han ryckte till och sa att han gjort inbrott, men inte hittat en enda grej i hela huset som han kunde sälja för mer än 75 kronor.
Jag försökte trösta honom och förklarade att han satt i ett hus som var helt inrett och helt renoverat med begagnade grejor som folk hade kasserat på ett eller annat sätt. Hela huset och dess restaureringsprocess var ett slags statement mot det slit-och-slängsamhälle som vi lever i . På något sätt fick detta honom att känna sig lite bättre och efter en stund kändes det som om vi var gamla vänner. Vi höll om varandra och han lovade mig att avstå från vidare kriminella aktiviteter.
När vi suttit en stund i en sån där tystnad som bara två män kan vistas i så tyckte vi att vi hörde ett snyftande ljud.
– Coolt, sa min nyfunne vän, spökar det i huset?
Vi gläntade på dörren till köket, och där satt en kvinna och grät. Hon sa att hon hette Maggan, jobbade på Kronofogdemyndigheten, och var utsänd av Skatteverket att mäta ut eventuella värdefulla tillgångar. Hon hade inte heller hittat någonting som ens var värt att mäta ut. Det hade inte ens betalt annonskostnaden om hennes myndighet skulle försöka sälja det.
Jag och min före detta kriminella vän försökte trösta henne och jag förklarade att jordiska ägodelar inte var min tepåse, eller vad det heter. Då skrattade hon till och sa att jag måste vara den sista i kommunen som fortfarande har en tjock-tv. Hon sa att inte ens mitt begagnade X-box skulle betala hennes resa hit ut till Mårdaklev.
Jag förklarade för henne att de så kallade skulderna i hennes datautskrift handlade om en så kallad ”skönstaxering”. Det är en slags påhittad skuld som någon tjänsteman på Skatteverket uppskattat när någon medborgare lever under konsumentverkets existensminimum. Hon hade insett att hon inte skulle finna något av värde. Däremot kunde jag bjuda henne på en kopp lankesiskt kaffe, lätt smaksatt med vanilj. Då blev hon glad och alla tre nya vänner njöt av det goda kaffet.
När vi satt där tysta tyckte vi att vi hörde ett snyftande ljud.
– Coolt, spökar det? sa Maggan.
Försiktigt gläntade vi på en sovrumsdörr och där på sängen satt ett litet barn och grät. Maggan, den unge mannen och jag tittade förvånat på varandra.
– Vem är du, och varför gråter du? frågade Maggan.
Barnet tittade på oss med rödgråtna ögon och sa:
– Jag finns egentligen inte. Jag är bara en symbol för det barn som ni har inom er. Det barn vars drömmar ni förträngde eller ignorerade. Jag gråter för de visioner och mål som ni inte tror att ni kan uppnå och för att ni tror att det är vuxet att inte vara barnslig. Kan ni trösta mig?
Sedan vaknade jag.
