När detta skrivs är det en del spänning i luften hemma i Sverige. Tydligen är det någon som känner att det gjorts framsteg i Palmeutredningen och när han funderat i ytterligare ett halvår så ska han berätta för oss alla andra. Fram till dess är det öppet för oceaner av gissningar.
För egen del tar jag hela uppståndelsen med ro. Jag mötte en man som i enrum erkände mordet för mig redan 2014. Jag har burit hemligheten inom mig sedan dess. Jag vet vem som gjorde det.
Resrutter växer ibland fram efterhand som man möter andra resenärer. Den här gången kunde jag vara borta ett par månader.
Låt mig berätta den hårresande historien.
Jag befann mig på resa i Indien. Idén var att luffa runt till fots och med kollektivtrafik, från sydspetsen utmed östkusten till Jaipur, den rosa staden i norr. Mitt första stopp i söder var ett av världens mest intressanta resmål, det utopiska idealsamhället Auroville. Det påstås att Auroville var en idé som kom från en fransk kvinna som tillsammans med en framstående indisk filosof ville skapa ett nytt samhälle. Det skulle vara fritt från droger, pengar, religion och allt annat som brukar ställa till problem i resten av världen. Det skulle vara en spjutspets in i framtiden samtidigt som de stora konsterna skulle stå i centrum. En spännande detalj är att FN och Unesco stöttade idén och 1968 invigdes en stadens embryo vid en spektakulär ceremoni. 5000 personer från hela världen deltog och alla hade med en handfull jord ifrån sitt hemland. Alla la sitt jordbidrag i en stor urna och om jag inte minns fel så byggdes Matrimandir, en 36 meter stor glob i marmor ovanpå själva jordkrukan.
Den enorma tempelgloben i marmor glänser som guld. Den är inte avsedd för bön, utan snarare meditation, koncentration och fokusering. Akustiken är enorm. Gå inte in om det kurrar i magen.
Jag stannade någon vecka i Auroville och tillbringade en del tid med att dricka te uppe på terrassen vid Solar Kitchen. Det är en enorm parabol klädd med speglar som byggdes i slutet på nittonhundratalet. När solen lyser ner i den stora konkava ytan fokuseras solstrålarna i en centrumspets från vilken ånga leds ner till köket. Enligt uppgift kan de laga mat till tusen personer endast med den energi som tillförs via solparabolen. Ett spännande ställe och här kunde jag hitta en plats i skuggan för en stunds skrivande och läsande.
Jag hade lagt märke till en man i 70-årsåldern som ibland verkade iaktta mig. Han såg snäll ut, så jag bedömde rånrisken som liten. En dag kom han fram och frågade på perfekt Oxfordengelska om han fick lov att slå sig ner.
– Javisst! sa jag och la ifrån mig mina anteckningar.
Föga anade jag vilka mörka hemligheter denne gamle man med de snälla ögonen skulle avslöja…
Mannen presenterade sig som Seven. Ganska snart berättade han att han var en av de ursprungliga tio personerna som för många år sedan satte ihop riktlinjerna för Auroville. På en klockren skolengelska, helt utan den där lustiga indiska accenten, berättade han med en stor detaljrikedom om hur det i själva verket var han som hade gjort de ursprungliga ritningarna för det utopiska samhället som nu hela världen hade sina ögon på. När jag ifrågasatte hans uppgifter och antydde att det skulle ha varit en fransk arkitekt inblandad så fick han ett lite indignerat tonfall. Under åtminstone tjugo minuter fick jag lyssna på ett otroligt detaljerat händelseförlopp. Han berättade om hur den franske arkitekten hade lierat sig med andra tongivande figurer i Aurovilles toppskikt. Genom lumpna trick bildade de karteller som så småningom manövrerat den stackars Seven ut i kylan.
Med tanke på att Auroville var tänkt att bli ett idealsamhälle kände jag viss olust över att det så tidigt som på 60-talet, redan på planeringsstadiet hade blivit konflikter och mobbing. Jag bytte samtalsämne och frågade lite om vad han därefter hade ägnat sig åt. Han tittade stadigt in i mina ögon och berättade att han arbetat för Indiska staten, med underrättelsearbete.
Det lät ju otroligt spännande och jag hamnade i en ändlös spiral av makalösa berättelser om spionverksamhet och dramatik. Jag var fullt medveten om att mannens berättelser var närapå osannolika men varje gång jag kom med en fråga eller en historisk kontrollpunkt så svarade den snälle, kloke mannen med en ackuratess som var helt obestridlig.
– Du kanske känner till vad som hände den svenske statsministern Olof Palme? frågade mannen plötsligt.
Det slog mig att under hela vårt samtal så hade jag inte en enda gång nämnt mitt ursprung eller mitt hemland. Visserligen hade vi pratat med varandra i någon timme, men eftersom jag bott i Amerika så brukar mitt svenska uttal inte lysa igenom så starkt. Således uppfattade jag inte situationen som att Seven tog upp Palmefrågan eftersom han under vårt samtal förstått att jag var svensk. Jag blev förvånad, men försökte behålla en intresserad och behärskad min.
– Ja, jag känner mycket väl till den händelsen, sa jag.
– Tyvärr är ju det mordet ouppklarat och prognosen för att lösa fallet är ju ganska dålig, fortsatte jag.
– Det var jag som gjorde det, sa Seven.
Under den närmaste halvtimmen redogjorde Seven i detalj för allt.
- Hur han fick uppdraget av den Indiska säkerhetstjänsten.
- Hur han tog sig till Stockholm och vilket hotell han bodde på innan mordet.
- Biobesöket, vilken film det var, Lisbeth och alla andra detaljer om den där februarikvällen.
- Mordvapnet, dess fabrikat, kaliber och handhavande samt vad som hände med det.
- Han kunde namnet på David Bagares Gata och alla de gränder som i utredningen presenterats som en möjlig flyktväg.
Jag vill påstå att Seven verkade sitta inne med all information om mordet. Det var lite otippat att få detta levererat från en 70-årig gubbe som jag träffar på en random takterrass i Tamil Nadu.
En helt oskyldig indisk man, dock ej med Oxforddialekt. Något mer nedtonad, trovärdig stil.
För er som eventuellt aldrig varit med om det, så kan jag berätta att det är en annorlunda upplevelse att gradvis inse att mannen som man har ett samtal med är spritt språngande galen. Han såg ut som den snällaste morfar man kan tänka sig. Han var välklädd, välrakad och välutbildad. Jag bedömde ändå att risken för att han skulle flippa som låg och fortsatte därför samtalet. Jag vill nästan gå så långt som att säga att jag trivdes med det.
Seven fortsatte sin berättelse om sitt otroliga liv. Han hade tidigt uppvisat paranormala förmågor långt bortanför vanliga människors fattningsförmåga och det dröjde inte länge innan Indiska statsmakten började intressera sig för Seven. I träningsläger tillsammans med Indiens mest kraftfulla Yogis lärde han sig konsten att teleportera sig mellan olika geografiska platser (det var för övrigt så han tog sig till Stockholm 1986…)
Och fortsättningen var än mer spektakulär. Till exempel förklarade Seven att President Kennedy i själva verket dog genom självmord. Jag blev förstummad. Visserligen är kanske min tilltro till Amerika inte på topp, men den svartvita filmen från den där kortegen i Dallas känns ändå relativt autentisk. Jag måste ändå tillstå att jag var jädrigt nyfiken på den kommande förklaringen.
I korthet fick jag följande redogörelse: Redan som 15-åring fick han sitt första uppdrag som hemlig agent.
Av olika anledningar så hade Indien synpunkter på Amerikas politik. Jag förstod att Sevens barndom präglats av fridfulla och utvecklade personer som Ghandi och dennes efterträdare Nehru. Ungefär samtidigt som Seven gick från pojke till man rådde en turbulent tid i Indiens historia. Det var religiös extremism, våldsamheter, attentat och elände.
När man är ung och har en sådan extraordinär kompetens som Seven är det lätt att bli utnyttjad. Mäktiga krafter skickade honom till Amerika för att studera och infiltrera. Det dröjde inte länge innan han blev inbjuden till Kennedys residens i New Hampshire. Han var en stark ung man som moget och världsvant konverserade med alla i presidentens närhet.
Ungefär här i historien får Seven ett svagt drömskt leende i sitt ansikte. Ungefär som om han mindes sin ungdom och de äventyr som han nyss berättade om. Allt kändes väldigt genuint och äkta. Det var en helt surrealistisk situation att sitta mittemot och samtidigt förstå att mannen mittemot är en galen mytoman.
”Jag satt på deras stora gräsmatta och läste när Jackie kom ut och satte sig jämte mig. Vi hade ett fint samtal och hon flyttade sig närmare mig. Efter en stund så lutade hon sig framåt och kysste mig. Det hela slutade med att hon förförde mig, mitt ute på gräsmattan! Precis då kom presidenten hem. Det blev skrik och bråk och det slutade med att han sköt sig med en pistol. Han tog sitt eget liv i förtvivlan.”
Denna kakätande makak satt och lyssnade intresserat. Kakmakak?
Här minns jag att jag gapade av förvåning. Jag såg svartvita bilder för mitt inre. Dels spolades filmen från skotten i Dallas upp i mitt huvud, men de blandades med sekvenser av en yngre upplaga av den tunnhårige mannen vid mitt bord, rullande naken i gräset tillsammans med en långbent brunett. Jag kände att gapskrattet som bubblade i min mage var oroväckande nära att explodera i ett ljusbrunt aerosolmoln av indiskt te, ett moln som jag misstänkte att Seven inte skulle uppskatta.
Det hade varit en fantastisk förmiddag uppe på takterrassen men nu började jag tycka att det började bli nog. Jag funderade på hur jag skulle avsluta samtalet på ett artigt och korrekt sätt. Samtidigt undrade jag om han skulle stalka mig, om han kunde tappa humöret och få ett totalt frispel som resulterade i våldsamheter? Skulle han oskadliggöra mig nu när jag visste sanningen? Skulle någon tro mig när jag berättade detta?
Detta var 2014, lite innan jag personligen gick över till mobilfotografi på resor. Jag låtsades pilla lite med min gigantiska systemkamera. Min plan var att omärkligt skjuta av ett kort nerifrån skrevet med linsen riktad upp mot Sevens ansikte. Det skulle åtminstone ge mig ett slags minne från vårt möte. Allt gick enligt planen, bortsett från att kamerans slutarmekanism gav ifrån sig ett kraftigt klickande som förmodligen hördes över hela Solar Kitchen.
En av Indiens främsta storytellers. Hans eventuella skuld i Palmemordet är dock mer oklar.
Seven tittade snabbt ner på kameran i mitt skrev och såg därefter strängt på mig.
”Jag förstår nu att du tror att jag ljuger!? Jag har jobbat inom säkerhetstjänsten i nästan 50 år och så tror du att du kan fotografera mig utan att jag märker det?!? Därefter skakade han på sitt huvud och vände på klacken.
Sedan marscherade Seven ut ur mitt liv utan att se sig om.
Jag har bevarat hemligheten i många år nu, så om nya åklagaren Krister Peterson namedroppar en tunnhårig äldre man på en presskonferens så vet ni nu redan vad han kallas. Och det vore lönlöst att försöka låsa in honom. Han skulle lätt teleportera sig ner till sin takterrass igen.
Bildprolog:
Som fotograf kämpade jag ibland med den etiska frågan som gäller OM man får fotografera människor utan att först fylla i GDPR-formulär och be om samtycke. Då halade jag fram mitt nytryckta ID-kort och alla dörrar öppnas.
Den gula snäckan är inte någon produktplacering från min sida. Den råkade bara hamna där när jag plåtade dessa härliga grabbar.
Under resan besöktes ett barnhem vars datasal var bristfällig. Tack vara en donation från en framstående Söndrumsbo kunde datasalen rustas upp. Hans namn är för evigt ristat i sten.
Trots flera månader i Indien åkte jag aldrig rickshaw. Än så länge kan jag gå själv. men ÅHHHH, vad jag önskar att jag tog med skylten hem!
Livsmedelsproduktion endast iförd höftskynke är lika naturligt som skäggnät här hemma på Arla. De vrålande kvarnarna som malde olja och kräm av jordnötter hade gjort maskinisten lite lomhörd och han höll ett vakande öga på mig.
Ni vet den där ögonblicksbilden man tog i smyg, och sedan ångrar sig resten av livet att man inte tog 20 till? Detta är ett sånt.
Om jag någonsin får en chans, så vill jag importera en Royal Enfield med dieselmotor. Tänk att kunna köra hoj med soppa som man kokat från gatukökets fritös!
Inget går till spillo i fattigdomens Indien. Under flera dagar i sträck noterade jag dessa fårskallar med tillhörande hjärna och blodpalt. Utetemperatur ca 30 grader.
Statyer av hjältar från de lägsta kasten måste ibland skyddas från vandaler. Kanske ett tips till kommunråden i Malmö?
Omg! Seven hade nog minst 700 stories på lager. Intressant och underhållande berättat om den patologiske lögnaren. Vilken skatt av upplevelser du bär med dig från dina resor! Mvh Carina Lindqvist
Kommentarer är stängda.