Död mans kalsonger.
Denna märkvärdiga rubrik vill sätta fokus på ett ämne som jag med jämna mellanrum kommer i kontakt med. Det handlar återigen om ting i vår vardag. Vissa ting har tillverkats under stor möda, andra ting har åkt långt i båt och lastbil. Alla tingen har flera saker gemensamt. Dels har de kostat vårt jordklot energi under dess råvaruutvinning, tillverkning och distribution. De har under en kortare eller längre tidsperiod använts av en medmänniska, kanske till och med älskats av den medmänniskan. Dessutom har dessa ting ännu ett par viktiga saker gemensamt. De har en längre livslängd än vi verkar fatta, och de är gjorda av material som ofta kan återanvändas.
Låt mig inleda med ett par händelser under denna sommar, 2017.
Jag sitter som passagerare i en bil på väg söderut på E4 strax norr om Stockholm. Vi stannar för att reglera kvävebalansen i våra kroppar, eller kissepaus som det också kallas. Då mitt ressällskap och jag själv under vår resa ackumulerat en påse med förpackningsmaterial i olika fraktioner så traskar jag iväg till en så kallad återvinningsstation. Där står ett antal containrar i vilka jag placerar det som i den sekunden är våra sopor men som nästa dag blir någon annans råmaterial. (Åtminstone är det så det är tänkt att fungera.)
När jag är klar med min sortering faller min blick på marken jämte containern. Där har någon placerat det som i återvinningsbranschen ibland kallas ”grovsopor”. I det här fallet var det ett svart våffeljärn av modern design samt en gyllene tavelram utan konstverk i mitten. Två tankar far genom mitt huvud. Den ena är: ”Undrar om detta är trasiga ting?” och den andra tanken är: ”Det var ju bussigt att de inte tryckte ner dessa ting i någon av containrarna.”
Jag tog upp den gyllene tavelramen och granskade den. Den föreföll oskadd. Jag tog upp våffeljärnet. Det uppvisade på inga sätt tecken på skador. Jag tar båda dessa ting med mig till bilen och presenterar fynden för mitt resesällskap Johan.
Han tittar växelvis på mig och mina nya ägodelar och ler lite snett. Det sägs inte rent ut, men i hans blick kan jag avläsa en viss skepsis, främst över våffeljärnets eventuella funktionsduglighet. Eftersom det legat utanför en container menade han att det sannolikt hörde hemma där. Jag försökte förklara att min erfarenhet var den motsatta. Med en liten rynka på näsan öppnade han bagageluckan för att se om det kunde beredas plats för två nya ting bland vårt bagage. Mina medresenärer hade under resten av resan roligt åt händelsen, och mitt redan grundmurade rykte som skrotsamlare befästes ytterligare.
Det intressanta är att många ting på återvinningscentraler inte är defekta eller förbrukade. De har hamnat där för att någon inte hade tid, ork eller plats. På fem minuter kan man bli av med ting som man rensat ut från garderober, förråd och garage. Det är bara att placera dem i för just de tingen avsedd container. Vips är de borta ur ditt liv och vips kan du snabbt stryka en uppgift från din mentala göra-lista. Att sätta sig och organisera en distribution av tingen till sjuka, fattiga, studenter och behövande kostar tid, och den tiden inkräktar på vår TV-tid, vår skärmtid, vår slappetid och vår pynta-vårt-hem-med-nya-prylar-tid. Det enklaste och snabbaste sättet att göra oss av med oönskade ting är grovsoprummet och återvinningscentralerna. Därför undviker jag idag återvinningscentraler. Det värker i kroppen på mig, och en liten del av mig dör en plågsam död när jag ser ner i kommunens containrar.
Låt mig nu tala om en död mans kalsonger.
Det är nu drygt sju år sedan jag köpte några kläder. Mitt behov av nya kläder är obefintligt, om jag så skulle leva i hundra år till. Varför? Jo, för att jag endast går i ”Pre-lovedkläder”. Kläder som någon annan köpt och älskat en kort stund. Därefter tänkt att kasta. Rena kläder. Fläckfria kläder. Högkvalitetskläder. Men med en färg som blev omodern förra året eller ett kavajslag som 2% av befolkningen genast skulle känna igen som passé. De andra 98 procenten bryr sig inte ett skvatt.
När någon dör så hamnar ofta samtliga av den dödes plagg i stora säckar. En del går till behövande i andra länder. (Kanske någon gång genom ett ödets ironi tillbaka till samma människa som en gång sytt plagget.) Vissa säckar, allt fler, hamnar hos någon av våra stora hjälporganisationer och deras secondhandaffärer. Och en del förbränns i tillsammans med miljontals ton andra hushållssopor. Ibland får jag en försiktig fråga om jag vill ta över kläder från en anhörig som dött. Oftast män, vill jag tillägga. Ofta blir givaren förvånad när jag tacksamt tar emot dessa kläder. Som om vore de besudlade med något ont, overkligt eller omoraliskt. För mig är det kläder. Som någon annan burit. Gillat. PreLoved. Jag får ärva dem, tar in dem i en ny loop av förbrukning, kanske rent av lagar och lappar någon gång. Jag slipper köpa liknande plagg som tillverkats långt borta och transporterats i dieselstinkande fordon över oceaner och på vägar.
– Men hur gör du med underkläder då? frågade en person på en föreläsning nyligen.
– På vilket sätt skulle de vara annorlunda? svarade jag.
Sanningen är att jag har gått i samma kalsonger sedan 2001. Eller, som det på mer korrekt svenska heter, likadana kalsonger. Det har berott på att jag i början av seklet fick tag på ett mindre parti likadana sportunderkläder, och av dessa har jag fortfarande en del som ännu ligger i sina originalförpackningar. Dessutom har jag spätt på med ett antal dödsbogåvor i samma stil. Hela, rena, starka, fräscha. Varför slänga dem om de passar? En undersökning som jag genomfört visar på att upplevelsen av att bära klädesplagg som tidigare burits av någon annan på intet sätt påverkar individens upplevda lycka. Åtminstone inte negativt. Jag är medveten om att den vetenskapliga signifikans som denna undersökning ger är något bristfällig, eftersom den endast omfattar 1 person, det vill säga jag själv. Jag är dock 100 procent övertygad om att A) jag är inte ensam om att tycka så här, och B) fler borde träna på att tänka så här i sin konsumtionsvardag.
Jag vet att jag är tjatig i detta ämne. Men jag fortsätter tills vi blir fler som återbrukar. Även om det skulle vara en död mans kalsonger.
Jag har totalt köpstopp sedan 1/10 2015. Saker jag behöver kommer ändå min väg för det mesta. Annars brukar jag tänka om och tänka en gång till.
Visst är det så att det ofta ramlar in det man behöver ändå! 🙂
Härligt! Spelar väl ingen roll som du säger om det är underkläder, kläder som kläder, och om människan som tidigare varit ägare av plagget lever eller inte. Det är ju knappast någon som bryr sig om att ägaren till en Rembrandttavla är död 🙂 Så jag får väl mynta begreppet Död kvinnas trosor, så vi även får med genusaspekten 🙂
Åh förlåt, ”Död persons kalsonger” kanske det skulle ha varit… 😉
Halleluja, jag är inte ensam =D Så underbart att läsa. Detta är vad jag varje dag predikar i mitt företagande som återbrukare av just kläder och hemtextilier. Jag delar denna härliga krönika vidare till min fb-sida Kristinekulle Gård. Keep up the good work <3
Kommentarer är stängda.