Mitt hjärta bultar snabbare än någonsin. Det är bara tre personer kvar före mig i kön till de fyra gränskontrollantena och jag är livrädd för att jag ska ha glömt något viktigt dokument hemma, fastän jag har kontrollerat allt minst tio gånger. Jag sveper med blicken över de olika personerna bakom diskarna och funderar över vilken jag helst skulle vilja prata med. Jag hinner inte fundera mycket mer eftersom det plötsligt blir min tur och jag kallas fram till en man i disk nummer två. Jag lyckas berätta varför jag är här utan att nervositeten tar överhand och han skickar mig snabbt vidare till ”Immigration”.
Dags för nästa kö. Jag känner hur axelbanden på min tunga ryggsäck börjar skava och sätter ner den på golvet. Den är fylld till gränsen med förnödenheter såsom kläder, skor och några veckors förbrukning av Marabou – det är helt klart värt att släpa på de extra kilona, de är borta snart ändå.
Jag befinner mig i St. John’s på Newfoundland. Det är ingen stor flygplats och kön är i samma rum där man hämtar upp sitt incheckade baggage. Jag kan bara se ett enda slitet baggageband och är på något sätt glad över att jag inte stod på Pearson i Toronto just nu. Det hade känts mer stressigt.
Jag håller hårt i min mapp med alla dokument. Pulsen börjar gå ner till sin vanliga takt samtidigt som en av gränskontrollanterna kommer och pratar med oss i kön. Han ler och det smittar av sig på oss andra.
Det blir till slut min tur. Kontrollanten jag får tala med är både vänlig och hjälpsam. Hon står och dricker kaffe ur en Tim Hortons-mugg och jag ler och tänker att jag verkligen är i Kanada. Sen går allt väldigt snabbt och jag går ut från flygplatsen med mitt godkända jobbvisum i handen.
Utanför behöver jag sätta mig ner en stund för att ta in allt som hänt under de senaste timmarna. Jag är här. I Kanada, som jag har drömt om så länge. Jag hittar wifi och får upp ett meddelande från min kanadensiska vän: Välkommen till Kanada, välkommen hem.
Nu börjar äventyret, på riktigt.