Amanda: ”Skulle du klara av 35 timmar på ett tåg?”

Den frågan ställer vi oss själva medan vi sitter bakom datorskärmen på det högljudda hostlet. 35 timmar på ett tåg. Det är väldigt lång tid, speciellt enbart med sittplats eftersom vi inte vill betala för en sovhytt som skulle kosta oss tre gånger så mycket. Jag tittar på Fredrik och vet att han tänker samma sak som jag. Jag fyller i våra uppgifter och klickar på “boka”.

Två dagar senare går jag och Fredrik ombord på ett tåg med fler vagnar än vad jag orkar räkna till. Det är sent på kvällen och vi har gått flera kilometer med våra stora ryggsäckar för att komma till tågstationen. Vi är på väg till Winnipeg, en stad som nog många hoppar över då den ligger väldigt avsides i mitten av Kanada. Provinsen Manitoba är större till ytan än hela Sverige, men har bara runt en och en halv miljon invånare – varav hälften bor i Winnipeg.

Tåget ska alldeles strax ta oss bort från de höga skyskraporna i Toronto, där vi har varit i några dagar. Innan vi bokade tågbiljetten funderade vi på att stanna kvar lite längre här. Vi har båda fått varsin intressant jobbintervju i centrala Toronto, men vi känner att det här inte riktigt är platsen vi vill tillbringa större delen av vår Kanada-tid i och tackade därför nej till intervjuerna innan vi började vandra ner mot tågstationen.

Jag och Fredrik tillbringade några dagar bland skyskraporna i Toronto innan vi bestämde oss för att röra oss vidare.

Alla de här tankarna snurrar runt i mitt huvud medan vi lyfter upp våra ryggsäckar på bagagehyllan. Det här beslutet kan vara avgörande för hela vår vistelse i Kanada. Vårt slutmål för vintern har nu istället blivit Calgary. Dels är det en storstad med mängder av jobberbjudanden, men det är också nära till bergen och den där häftiga naturen som vi längtar till. Vi kunde självklart ha valt att flyga dit, men vi vill se lite mer av Kanada på vägen och sett till miljöpåverkan är tåg såklart ett bättre alternativ. Därför valde vi det här tåget, som går hela vägen fram till Vancouver för den som vill se vackra vyer och klarar av att resa i över 72 timmar i sträck. Vi kommer förmodligen att åka med det senare när vi ska resa runt i British Columbia, men nu vill vi först göra några stopp längs vägen.

När vi fått av oss ryggsäckarna och fortsätter in i tågvagnen, hittar vi två lediga platser som vi slår oss ner på. Jag är väldigt trött och somnar nästan direkt. Sätena är sköna och vi har inga högljudda personer i vår tågvagn, så det går förvånansvärt lätt att somna. När jag vaknar igen är klockan redan runt sju på morgonen. Tio timmar av resan har redan passerat och solen är på väg upp. Utanför snöar det och jag väcker Fredrik som påpekar att jag har tur som är så kort och får bra med benutrymme framför sätet – själv har han knappt kunnat sova inatt.

En bild inifrån ”The Dome” – en tågvagn med glastak för att förstärka upplevelsen.

Vi tar med oss några smörgåsar som vi packat ner i en kylväska och skyndar oss upp i “The Dome” – en vagn med glastak, något som är väldigt speciellt för den här resan. Det slutar att snöa kort därefter, men granarna glittrar fortfarande vackert medan vi åker förbi. Via Rail, Kanadas tågbolag, marknadsför den här långa sträckan som en turistattraktion och de uppmanar oss resenärer att titta ut och njuta av miljön vi färdas i – vilket vi gör med glädje.

Jag lutar huvudet mot fönstret och blickar ut. Jag ser hur vi färdas från höst till vinter ju längre tiden går. De varma, färgstarka träden börjat tappa sina löv och jag konstaterar att det är dags för en ny årstid. När solen börjar gå ner igen tänder jag lampan ovanför mitt säte och plockar upp min bok ur ryggsäcken. Allt går över förväntan hittills och jag hoppas att resterande dygn blir lika bra – jag är väldigt glad över att vi valde tåg framför flyg!