Joe, klädd i en neonblå overall, ett par tjocka vantar och en färgglad mössa, springer över torget med sin pappa hack i häl. Hon syns tydligt i kontrast mot de gråa byggnaderna. Joe har inte lärt sig att prata än, hon är bara lite mer än ett år gammal, men hon kan definitivt springa. Hon rör sig fram mot den vingliga ståltrappan som leder upp till den lilla, men höga, scenen framför oss. Hennes pappa lyfter bort henne innan hon hinner börja klättra uppåt.
Ovetande om att de precis höll på att få sällskap på scenen står en duo med matchande kläder. Jag brukar inte reagera på klädval, men den här gången höjer jag lite på ögonbrynen. Artisterna har på sig jeans och tunna, stickade tröjor, medan alla vi nere i publiken har på oss stora vinterjackor och värmande mössor. De ser ut att frysa och gitarristen ursäktar sitt, enligt honom, dåliga spelande med att hans fingrar är för kalla. Jag är nöjd ändå – jag har inte hört livemusik, som i Sverige var en sådan stor del av mitt liv, på flera månader.
LÄS MER – Amanda: ”Det är inte längre jobbigt att jobba” >
Den färgstarka solnedgången i ett Winnipeg som annars är rätt grått.
Jag är glad över att jag har Fredrik som håller om mig, annars hade jag nog också frusit, trots min vinterjacka. Jag vet inte hur jag lyckats få plats med den i ryggsäcken, men den var ett måste – det är iskallt här i Winnipeg.
Den långa tågresan från Toronto till Winnipeg gick bra. Jag och Fredrik är på ett torg mitt i den centrala delen av stan tillsammans med Joe och hennes föräldrar. Vi hyr ett rum av dem under våra dagar här och förväntade oss inte mycket mer än just det, ett rum. Istället har vi fått så mycket mer än vad vi kunnat önska oss! Joes mamma älskar att laga mat och är noga med att berätta för oss när det finns extra i kylen som vi får ta av. I morse när jag och Fredrik åt frukost kom Joes pappa från bageriet med nybakat bröd som han åkt iväg för att köpa, enbart till mig och Fredrik.
Jag blundar, låter musiken fånga tag i mig och ler. Tidigare idag frågade familjen om vi ville följa med dem på det här eventet nere i stan. Vi svarade såklart “ja”, utan att helt förstå vad det handlade om, och trängde ihop oss i baksätet i deras lilla elbil tillsammans med Joe.
Glada Joe. Hon fångar återigen min uppmärksamhet när hon springer runt bland åhörarna på torget. När vi kom hit för ungefär en timma sedan, visade det sig att eventet handlar om en valkampanj med flera livekonserter runt en trafikkorsning inne i staden. Invånarna kämpar för att ett övergångsställe ska byggas över en av de större vägarna i centrum istället för gångtunneln som nu finns under den.
LÄS MER – Amanda: ”Skulle du klara av 35 timmar på ett tåg” >>
Här är vägen utan övergångsställe – för att korsa behöver vi gå i en labyrint av gångar under marken.
När artisterna tar en paus mellan två låtar, vänder jag mig om till Joes mamma och frågar om hon tror att tillräckligt många kommer att rösta för att skapa ett övergångsställe här. Hon skrattar och svarar “Nej, det kommer inte att ske” medan hon vinkar till några bekanta som kommer gående över torget.
De vet att de inte kommer att få sitt förslag igenom, men ändå står de ute i kylan och stöttar kampanjen, både artisterna som spelar och de lokala säljarna som har ställt upp stånd som doftar av brända mandlar och friterade munkar. Just den här insikten värmer mig något extra – allt engagemang för varandra och det de tror på lämnar ett starkt avtryck hos mig.
Jag vänder mig återigen mot scenen och blundar medan nästa låt flödar ut över oss på torget.
