Innerst inne har jag nog hela tiden förstått att det här skulle hända. Jag har bara inte vetat när.
Jag står på jobbet när det händer. På mitt nya jobb i Calgary, där jag säljer ostar bakom en delidisk och serverar mat och dryck i caféet. Där ljudnivån bland både kollegor och kunder är brutal, förmodligen för att julmusiken är för hög och julstressen alldeles för påtaglig.
Jag har bara jobbat här i en vecka, men min högra axel värker redan av alla repetitiva rörelser jag gör dagligen – det blir cirka 5 000 drag med maskinen som skivar ost per dag.
Det är medan jag står och skivar en av de mildare ostarna, gouda, till en inte alltför trevlig kund som känslan slår mig. Jag får en klump i halsen och jag ser knappt vad jag skivar längre. Det är inte bra när jag jobbar med vassa redskap, tänker jag och blinkar några gånger för att se tydligare. Vad var det som hände precis?
Jag inser det nästan på en gång, fast känslan är så ny för mig. Hemlängtan. Jag chockas över min egen insikt och förstår inte hur jag kan längta hem. Jag har ju alltid längtat bort.
Jag ger den färdigskivade goudan till kunden och vänder mig till nästa. Kön är flera meter lång – jag har massor av tid på mig att tänka medan jag skivar ost efter ost. Idag kan det nog vara till min nackdel.
Snö och belysning – julstämningen i Calgary är mysig, trots min hemlängtan.
Julen är min absoluta favorittid på året – det är egentligen inte konstigt att hemlängtan kommer just nu. Det är julafton om bara några dagar, årets bästa dag. Julen för mig innebär att mysa med familjen. Att pynta, pyssla, baka och lyssna på julmusik. Den innebär ett hem som skiftar mellan en doft av pepparkaksdeg och saffran medan mina föräldrar spelar julskiva efter julskiva i vardagsrummet där julgranen står i hörnet och glittrar. Jag har aldrig varit borta under julen förut och plötsligt blir jag rädd över att jag ångrar det. Ångrar det här. Ångrar min dröm.
När jag får gå iväg på min korta lunchrast har jag lugnat ner mig lite. Känslan av hemlängtan och saknad är fortfarande väldigt stor, men jag inser att jag inte ångrar någonting. Det är häftigt att vara i världens näst största land, att träffa folk från jordens alla hörn och att ha hittat ett heltidsjobb i Calgary. Jag har massor att se fram emot här, även om staden egentligen inte är i min smak. Jag och Fredrik ska baka pepparkakor, gå på en NHL-match, hyra bil för att åka till magiska Banff och fira jul hemma hos en av mina kollegor.
En bild över Calgary innan snön föll.
Fortfarande dansar tankarna runt så fort jag inte behöver fokusera på någonting. Julafton med alla traditioner. Som att få träffa släkten som samlas hemma hos mina föräldrar. Att se sista avsnittet på årets julkalender och att försöka få allihopa att hålla sig tysta under Kalle Anka för att jag inte vill missa ett enda ord. Att åka bil genom ett snölandskap för att hälsa på farmor och farfar i mellandagarna.
Allt det där jag älskar, allt som har blivit en symbol för julen. Allt det missar jag – och jag ska dessutom jobba på julafton.
Jag äter upp min lunch och går ner till mina kollegor igen. Om några dagar ska vi byta julklappar med varandra, det så kallade Secret Santa. Jag är lite nyfiken på vad jag ska få och är nöjd över vad jag slagit in till min ena kollega. Jag vet att hon kommer att bli glad.
Jag vet också att allt brukar ordna sig och att hemlängtan till slut kommer att gå över, även om saknaden sitter kvar. Saknaden blir jag inte av med, och det vill jag inte heller – hemlängtan och saknad är inte samma sak.
Trots hemlängtan, saknad och jobb på julafton intalar jag mig själv att det såklart kan bli en bra jul här ändå. Det är exakt det jag ska fokusera på de kommande dagarna – det blir vad jag gör det till!
God jul allihopa, var ni än befinner er i världen!
