Det var på våren 1952. Det medelålders paret Thorén hade klätt upp sig i sina finaste kläder. Fru Wilma Thorén i en ganska stram kappa och hennes man Allan i kostym med rejäl väst och kamera på sin omfångsrika mage. Med varsin resväska i sina fuktiga händer klev de ombord på en nästan ny Volvobuss tillhörande det nystartade resebolaget Stjärnresor. Vid den stora bakelitratten satt den sannolikt utrikesfödda chauffören Pedro och reseledare var den paranta Fru Schneider.
Man måste förstå att på denna tiden var detta en extraordinär resa. Det var i den moderna turismens barndom, och det skulle ännu dröja några år innan de första skandinaverna kunde landa med den första vrålande propellerdrivna flygmaskinen Vickers VC1 på Palma de Mallorca.
Paret Thorén var lyckligt lottade som för 65 år sedan hade råd och möjlighet att under tre veckors tid fraktas runt i Stjärnresors omnibuss. Målet för deras resa var det exotiska Italien, och att lämna ett ostadigt Sverige och åka ner till Sydeuropa var ett nöje och ett äventyr som relativt få kunde unna sig på den tiden.
Detta är också en av förklaringarna till att Wilma och Allan Thorén minutiöst och detaljerat dokumenterade sin resa. Allan hade sin läderskodda kamera hängande strax ovanför naveln och varje dag fotograferade han de storslagna intryck som han och Wilma fick uppleva under resan. Allan var en noggrann herre. Han missade inte en enda av de sevärdheter som Pedro och Fru Schneider berättade om. Inte en enda utsikt, inte en enda kyrka och inte en enda fontän undgick Allans knivskarpa kameralins. Wilma var inte heller någon slarvmaja. Hon förde noggranna anteckningar om deras upplevelser och tillsammans sparade de alla spännande föremål som de stötte på. De sparade varenda kvitto, kapsyl, glasunderlägg, biljett, vykort, meny, servett, myntsort, sedelvalör och så vidare. Alltihop. Rubbet. Tutti.
Under de 21 dagarna besökte de i 16 olika orter i Italien så tempot var tämligen uppskruvat. I Rom, Milano och Venedig fick de en hel dag på sig att se sig om, medan de i mindre orter som Assisi och Florens fick de nöja sig med en halvdag.
Väl tillbaka i Sverige påbörjades ett digert arbete. Alla foton skulle framkallas. Alla anteckningar skulle renskrivas. Allt insamlat material sorteras och klistras in i det som så småningom skulle bli ett av de svulstigaste Scrap Bookprojekt som jag någonsin skådat. De slutade med ett tjockt läderalbum med ett par hundra fullspäckade sidor. Jag skulle nästan vilja kalla detta album en svensk-italiensk kulturskatt och en resehistorisk guldgruva.
Och här kunde berättelsen slutat. Så ett medelålders par gjorde en fin Scrap Book för 65 år sedan? Jaha, det var ju ett trevligt album, kan man ju tycka. Men det finns en annan poäng som har berört mig starkt. Det handlar om omständigheterna kring hur detta albumet hamnade på mitt skrivbord. Albumet var nämligen ytterst nära att hamna i containern för ”Brännbart”. Om inte någon loppisarrangör hade fattat något slags tycke för det bruna läderalbumet så kunde alla minnen av Wilmas och Allans fantastiska resa för all framtid gått upp i rök. Nu låg det på ett dammigt loppisbord, och värderades inte högre än en biobiljett till ”Bröllop i Italien” med en medelstor tratt av kemiskt gula popcorn.
Jag sitter nu och bläddrar i albumet och tar mig långsamt igenom Wilma Thoréns snirkliga skrivstil. Jag kan inte låta bli att bli något nedstämd av det faktum att så få människor idag verkar sätta värde på andras resor och upplevelser. Ibland känns det som om det främst är egna resor som är värda att fängslas av. En bussresa till Prag eller Italien är jordnötter och antalet personer som åker till New York på en weekend slår alla absurda rekord.
Vi kan följa tusentals resenärer närapå i realtid oavsett om de cyklar genom Sahara eller paddlar på Amazonasfloden. Vår adrenalinkörtel är så bedövad och avtrubbad att det blir allt svårare att väcka någons intresse för vår resa och skulle man samlas framför en storbilds-tv och visa reseminnen så krävs det nog både rörliga actionsekvenser och ljud för att ens vänner inte ska sitta och somna. Förmodligen har de redan sett det mesta via Facebook som verkar tagit över rollen som vår tids digitaliserade och snuttifierade Scrap Book. I den mån någon ägnar sig åt analog Scrap Booking idag så är det mest färdigköpta rosetter och små drivvedspinnar som saluförs påsvis i pysselaffärerna.
Paret Thorèns mästerverk till Scrap Book har åtminstone tillfälligt räddats till eftervärlden. Den kommer att få en hedersplats i det Storytellingmuseum som jag för närvarande snickrar på ute i min lada. Vad som händer när jag ska vandra vidare till nästa nivå vet jag inte.
Kanske blir det en stor loppis i Mårdaklev och kanske är det någon ny stolle som tilltalas av det mystiska bruna läderalbumet med texten ”Vår italienska resa”. Kanske hinner jag göra en likadan rundresa i Italien som paret Thorén gjorde 1952. Faktum är att det står en veteranbuss bakom min lada, närapå identisk med den som Pedro var pilot i åt Stjärnresor. Tänk om man skulle iscensätta en retroresa med ett gäng grånade vänner? Hardcore 50-talstema! Inga smartphones, bara bruna skinnkameror med filmrulle. Vem vet vilka äventyr som väntar runt hörnet?
Tills dess så fortsätter jag att scrapbooka lite digitala funderingar här på Ettannatliv.se
Arrivederci!
