263. Det är siffran som visar hur många dagar det gått sedan jag sålde allt och lämnade Sverige. 263 dagar som fyllts med saker mitt hjärta bara myser åt. Det var ju så jag ville ha det. Hjärtat ska få bestämma. Jag ska bara följa mitt hjärta.
Jag kommer aldrig glömma dag ett. Kramen från mormor och morfar på flygplatsen. Blickarna och leendena när vi skiljs åt i avgångshallen. Det skumpiga sömnen på flyget. Värmechocken i Bangkok.
Sen började äventyret. 263 dagar som fylldes av klättring, kajak, djungelvandring, klipphopp, mopedäventyr, vilda nätter, dykning, snorkling, exotisk mat, nya vänner, goda drinkar, dåliga skämt, bra skämt, kramar, pussar, tårar, värme, skratt, musik, roadtrips, krokodilsafari, utsikt, hajar, delfiner, solnedgångar, soluppgångar, strand, hav och lycka. Ren och skär lycka.
När jag lämnade Sverige gjorde jag det högljutt. Mina planer exponerades bland annat i Metro (läs här), TV4 (titta här), Expressen (läs här) och Sveriges Radio (lyssna här). På ökända forumet Flashback och en del andra obskyra forum långt ut i internets utkanter startades flera trådar om mina planer.
Någon skrev:
”Måste kännas lite tråkigt att behöva krypa tillbaka till Sverige en dag och börja om på ruta 1, se vännerna börjat skaffa barn, fina jobb och bostad och så står man där själv och allt man äger är ett hajtands-halsband.”
En annan skrev:
”Han är tillbaka i Sverige när slantarna är slut. Har vänner som gör sånna resor när dom knegat ett tag”.
Jag visste redan när jag läste det där i april 2015 att de skulle få fel. Mina planer om ett annat liv är inget jag kom på över en natt. Det här är något som är djupt förankrat inom mig.
Det känns på något vis skönt att kunna bevisa att de har fel. En annan del av mig bryr sig inte alls.
Mitt stora startkapital är nästan slut, javisst. Men det innebär inte att jag ger upp mina planer och åker hem och tittar avundsjukt på alla som fått barn eller köpt hus. Tvärtom. Jag tittar på dem och är glad att jag själv inte fastnat där.
Att kassan sinar innebär att en får börja leta efter inkomst. En av mina vänner i Sverige sa: ”Du kommer tvingas plocka frukt i Australien, snacka om 8-17-liv igen”. Inget ont om att plocka frukt – men där hamnar den som inte orkar engagera sig eller har dålig fantasi.
Mitt nuvarande kontor. Foto: Patrik Enlund
Jag lever ett annat liv. Inte fruktlivet. Jag bor och äter gratis hos en fembarnsfamilj. Familjen driver en stor köttgård på vischan. Uppe bland kullarna. Här ute är det fantastiskt vackert. De har en svart liten fransk bulldog och fem vackra hästar. Mitt jobb innebär att hjälpa till med diverse olika saker på gården. Serva motorer, hålla efter staket, kolla efter vattenpumpar med mera. Varje dag ser olika ut och ibland, som i skrivande stund, belönas jag. Tio dagars semester med hela familjen i surfmekkat Byron Bay. Här behöver jag inte lyfta ett finger.
De fem barnen håller mig ung. När vi inte jobbar blir det ridning i hagarna, motocrosskörning på ängarna, vattenkrig mellan buskarna, volter på trampolinen, Mariokart-turneringar på tv-spelet och legobyggande i leksaksrummet.
Att varje dag få en kram av en sprudlande, livsglad sexåring som ännu inte fastnat i något ekorrhjul känn som tillräcklig betalning för mitt jobb. Ett jobb långt från vardag och rutiner. Ett annat liv. Helt enkelt.
Enjoy ?❤️ Från Mita
Inspirerande! Och apropå kommenterar, det finns ju alltid de som retar sig på de som vågar ”gå sina egna vägar”. Och även om man skulle återvända ”hem” så är man ju INTE tillbaka på ruta 1, tänker jag, Allt man gjort och allt det gjort med en finns ju kvar!
Så Rätt!!!! Blir lycklig över er alla som ger er ut för att upptäcka och lära känna nya världsdelar, kulturer och människor❤️ De e kärlek de??
Kommentarer är stängda.