10 dagar kvar. Nu börjar det pirra i magen. Det är liksom snart allvar. Resan vi pratat om och planerat i ett år.
Det är nu det sista måste fixas: dubbelkolla försäkringar. Ansöka om visum (vi, ehh, glömde av att det kan förekomma semestertider på konsulatet, så vi är lite grann ute i sista sekund). Plocka fram väskorna. Tvätta upp all tvätt i tvättkorgen (ja, det går, det finns en botten!). Lägenheten ska storstädas. Maten i kyl, frys och skafferi ska ätas upp så vi slipper slänga den. Och så vidare, en massa tråkiga praktiska saker egentligen.
Men nu är det är så nära att jag nästan kan känna lukten av sand och hav, kan känna den klibbiga värmen mot huden. Jag längtar efter att dricka kaffe på morgonen med havet som utsikt. Kylan från AC:n på rummet efter en svettig dag utomhus. Äta stekt ris och dricka iskallt vatten.
Och flygplatserna, åh vad jag älskar dem. Luften som nästan bubblar av glädje, förväntan och nervositet. Ljuden från gaterna, meddelanden som ropas ut i högtalarna, rullväskor som dras över golven. Doften av kaffe och mat från restaurang och fik. Människor som ligger och sover på golven med väskorna som kudde. Så många upplevelser och så mycket längtan samlat på en enda plats. Det är fantastiskt.
Men framför allt längtar jag efter att få stressfri tid för oss som familj. Slippa konflikter som uppstår i småbarnslivet hemma. Att få fly vardagen, få låtsas en stund att hela livet kunde spenderas i fridfull tystnad på en ö i havet.
Gilla Ett annat liv på Facebook för att inte missa någonting från Natalie och hennes familjs resa:
