Det var på kvällen dag 3 som Leanne blev utslagen av sin dåliga mage. Ingen energi och sängliggande. Vi bestämde då för att dag 4 blir dagen vi vänder tillbaka ner i dalen. Det blir inget Base Camp.
Men jag satte alarmet på 05.30 för att hinna upp precis till soluppgången uppe på kullen ovanför Namche Bazaar. Därifrån kan man nämligen se Mount Everest. Innan frukost tänkte jag att jag skulle klämma in lite Everest-tittande.
Nu kan en tro att jag skulle vakna trött som en sengångare, men nejdå jag närmast flyger upp ur sängen. Packar en liten väska med kameran, vatten, några energibars och kex.
Till platsen uppe på bergskammen där utsiktsplatsen ligger är det en brant stigning på cirka 400 höjdmeter. Jag lämnar vandrarhemmet 05.40 och pinnar iväg uppför stigen. Jag är till en början helt ensam. Sedan kommer någon enstaka nepalesisk bärare med en korg på ryggen. Men det är också allt.
Drygt 40 minuter senare är jag nästan framme. Himlen är helt klarblå. Jag ska bara runt hörnet på själva kullen för att kunna se Everest-kedjan i horisonten. Det här har varit en av mina största drömmar någonsin. Att se världens högsta berg med mina egna ögon. Jag saktar ner mina steg och andas långsamt. Nu är det nära. Jag tjuvkikar runt hörnet och visst, där är det.
Everest topp ser liten ut så här långt borta. Men känslan och vetskapen att det där är punkten på jorden som når högst av alla punkter är omvälvande. Det är mäktigt. Jag älskar berg. Och här, mitt framför mig, reser sig världens högsta.
För den första minutens känslor finns inte ord nog för att beskriva dem.
Sedan lugnar jag ner mig, sätter mig på en sten, dinglar med benen, slurkar lite vatten och knaprar på ett kex. Jag blir sittande här i närmare en och en halv timme. Jag bara tittar. Tittar och njuter. Och tar lite bilder med självutlösaren på kameran.
Alltså, kan tänka att det är en helt galet mäktig vy! Grattis till upplevelsen, önskar att jag kan få se samma sak själv! 🙂
Pingback: Patrik: Himalaya – Vi kommer med säkerhet tillbaka
Kommentarer är stängda.