Det är helt tyst, inte ens en susning från vinden hörs. Jag står på en gräsbeklädd avsats uppe i bergen och blickar ut över dalen nedanför. Floden Matukituki ringlar sig som ett blått penseldrag genom landskapet. Det är ännu gryningstimme och bara ett svagt blåaktigt ljus har letat sig in i den grönskande dalen mellan de snötäckta bergstopparna. Jag andas in den friska morgonluften och känner hur kroppen fylls av vildmarken. Det är för detta jag har rest till andra sidan jorden, tänker jag. Det är för detta jag har rest till Nya Zeeland. Det vilda. Det orörda. Det svåråtkomliga.
LÄS MER: ”Så häftigt! Vi vandrade på Franz Josefs glaciär” >>
I två hela dagar har jag vandrat till fots för att komma hit. Det började med två timmar i bil på en liten gropig grusväg. Två timmar rakt ut i ingenstans. Sedan två dagar av vandring längre in i vildmarken. Längre in i dalen och uppför en brant bergssida. Längre in i det riktiga Nya Zeeland.
Tystnaden bryts plötsligt av ett högt skriande. Det är en ”Kea”. Världens enda bergspapegoja. Den är inte ensam, snart svarar en hel kör av fåglar på det första skriet. De är inte blyga utan flyger nära, nyfikna på vad jag är för en filur.
LÄS MER: Jobba och resa i Nya Zeeland – Stor guided med allt du behöver veta >>
En Kea sitter på taket till utedasset.
En Kea flyger med sina färgglada vingar i all sin prakt.
Liverpool Hut ligger på bergskanten med magnifik utsikt.
Liverpool Hut sett från en annan vinkel.
Jag drar upp dragkedjan på min hoodie, huttrar lätt i kylan och går tillbaka mot stugan. Att börja dagen med att titta på utsikten under tidig morgontimma är precis det jag behöver för att må bra. Natten har jag spenderat i ”Liverpool Hut” – en liten enkel stuga här uppe i bergen – 1000 meter över havet. Här finns dricksvatten och sängar i trä med simpla madrasser. Jag har burit min egen mat och sovsäck och behöver ingenting mer. Någonstans att sova, något att äta och dricka – mer behövs inte.
Jag är i naturen – det är det enda som betyder något. Det är det enda som spelar någon roll. Här kan jag vara den som jag vill vara: Mig själv.
LÄS MER: Vilda forsar och massor av skratt på Buller River >>
Vattnet i floden Matukituki är härligt klarblått.
Rob Roys glaciär är synlig från Matukituki-dalen.
Rob Roys glaciär från en annan vinkel.
Matukituki-dalen är en av de bästa upplevelserna jag haft under hela resan. Det är så rått, så orört, så vilt, så ruffigt och så vackert på samma gång. De flesta bilar svischar förbi på riksvägen långt, långt där borta på andra sidan bergen. Det är inte många som är sugna på att vandra i två dagar. Här ute i ingenstans får vi riktiga vildmarksälskare vara ifred. Jag klagar inte. Det är precis det här jag vill ha. Tystnad och orörd, oupptäckt vildmark.
Jag kryper ihop i ett hörn av stugan med en varm kopp te och tittar ut genom fönstret. Solen kryper allt närmare kanten på bergstopparna och snart kommer hela dalen bada i solljuset. Bakom en av bergskammarna tittar den snövita toppen på Mount Aspiring fram. Med sina drygt 3 000 meter är det en imponerande topp att vila ögonen på.
Jag tar ytterligare en sipp av min kopp te och tänker att jag aldrig vill kastas ut ur det här ögonblicket.
TITTA PÅ VIDEO: Vi såg vilda delfiner på västkusten >>
”Mt Aspiring Hut” som jag sov i första natten ligger vackert nere i dalen.
Jag påväg ut ur dalen som leder upp till Rob Roys glaciär.
