Vi äter tidig frukost för att hinna se så många tempel som möjligt. Vi har gjort vår research grundligt och går under frukosten återigen igenom var vi vill ta oss under dagen. Research är en nyckel om du vill hitta till de där templen som inte de stora turisthorderna besöker. Annars blir det lätt att du slussas vidare av lokalbefolkningen som vill ta dig till de mest turisttäta templen – för där finns försäljningen av krimskrams som de vill att du ska köpa.
Vi hittade några bra bloggare och sidor som gav oss mycket på fötterna inför dagen.
Fem hemliga tempel för att undvika folkmassorna:
http://mywanderlist.com/2013/06/15/5-secret-places-in-bagan-to-avoid-the-crowds/
Och den här fotografens tips:
http://sandvand.net/photography-myanmar-marvelling-temples-bagan/
Och den här sidan är bra för att lära dig mer om historien bakom templen och när de byggdes:
http://bagan.travelmyanmar.net/bagan-monuments.htm
Vi hyr elmopeder via vårt boende för 5000 Kyat per dag.
Elcyklarna jag pratade om i ett tidigare inlägg verkar vara det enda sättet för turister att ta sig runt om du inte vill åka taxi eller hästtransport (som det finns mängder av längs vägarna). Det som vi trodde var cyklar är el-mopeder. Någon har tänkt till för miljön och säkerheten. Turister verkar inte kunna hyra bensindrivna mopeder. Det är bra, Sydostasien har redan haft för många turister i olyckor på mopeder som går alldeles för fort. Elmopederna har en maxhastighet på cirka 30-35 km/h.
Vi puttrar iväg på våra moped som vi hyr för 5 000 Kyat för hela dagen (cirka 35 kronor). Från vårt boende i Nyaung U är det ungefär 2-3 km till tempelområdet. Det är riktigt, riktigt varmt. Solkräm och en väska fulladdad med vatten är våra bästa vänner idag.
Vi gör ett oplanerat stopp vid det första lite större templet vi får syn på för att få en känsla av vad vi kommer få se under dagen. Även om det är turistigt och mycket folk. ”Hti-lo-min-lo Temple” byggdes 1218.
Kom ihåg att täckta axlar och ben och barfota är det som gäller. Vissa tempel tillåter männen att ha shorts, men inte alla. Både kvinnor och män bör alltså ha med sig kläder för att kunna komma in överallt.
Det kommer under dagen visa sig att alla de större templen är byggda på samma sätt. Fyra ingångar med en Buddha-staty vid varje ingång ståendes eller sittandes under en valvbåge. Framför statyn finns ljus, rökelse och blommor som lokalbefolkningen placerat där i samband med bön.
I det här templet kan vi inte komma upp på någon av de övre våningarna av säkerhetsmässiga skäl. Många av templen i Bagan har stängt de övre våningarna eller stängt helt och hållet efter jordbävningen i augusti. De håller på att repareras.
Vi strosar sakta innanför templets väggar. Hit dit solens värme inte når är det svalt och ett dunkelt ljus vilar över korridorerna. När vi kommer till en av utgångarna på andra sidan kommer två kvinnor fram till oss. De pratar riktigt bra engelska och är oerhört trevliga.
Se upp för detta. Vi har läst om det innan men faller ändå i fällan. Kvinnorna visar oss till en bra plats för fotografering och ger oss fakta om templen. När vi vill ge dem dricks efteråt tackar de nej och säger att vi kan titta i deras shop.
– Ingen press att köpa något, ni kan bara titta, säger en av kvinnorna.
Det var en regn lögn. När vi kommer fram till shoppen får kvinnorna oss att känna oss skyldiga att köpa något. Och det visar sig, tyvärr, att de bara är ute efter pengar. En av kvinnorna vill sälja ett armband i plast till oss för hutlösa 50 000 Kyat (närmare 350 svenska kronor) och fortsätter tjata i oändlighet när vi vänligt säger nej tack. 350 kronor är närmare två dagsbudgetar för oss som backpackar.
Några tjejer bakom oss såg vart vi gick och följde efter. De fick samma utsikt som oss men fastnade inte i 15-20 minuter i kvinnornas shop. Det gäller att vara lite om sig och kring sig.
Kort senare känner vi fartvinden i håret igen. Brisen är skön i den tryckande hettan. Vi bestämmer oss för att åka till några av de sydligaste templen nära ”New Bagan” dit inte lika många turister tar sig.
De kallas för systertemplen. ”Seinnyet Ama” och ”Seinnyet Nyima”. De uppfördes 1185 och 1186 av drottning Seinnyet och hennes yngre syster.
Seinnyet Nyima.
Vi är först de enda turisterna här. Två unga kvinnor säljer halsband utanför men sitter i skuggan och hälsar vänligt utan att hoppa på oss. En kille i 15-16-årsåldern säljer sandmålningar. Du ser dem vid i princip vartenda tempel. Sand som klistrats fast på vita dukar och sedan vackert målas till motiv, oftast på templen i solnedgång.
Några andra par anländer på sina mopeder men det är väldigt lugnt och fridfullt här. På de flagnande stenväggarna väggarna syns spår av målningar på Buddha och målningar som berättar en historia.
En man skapar mönster på en sandmålning. Den ska så småningom färgläggas och bli till en riktigt vacker tavla.
Vartenda tempel har minst en Buddha-staty.
Vi betar sakta men säkert av vår lista på tempel under dagen, fyller på med lunch på en enkel restaurang i New Bagan. Vi tar oss till några av de största templen också, de är ju lite av ett måste trots allt. Även om Ananda Phaya, Bagans största tempel, känns ungefär lika packat som Disneyworld (som en annan bloggare beskrev det) så är det ett mäktigt tempel. Se till att du tar en promenad utanför själva huvudbyggnaden men fortfarande innanför murarna för att se templets fasad. Under vår vistelse här håller toppen på pagodan att renoveras så hela tornet är omgärdat av byggställningar i bambu. Men byggnaden är ändå vacker. Och Buddha-statyerna här är större och häftigare än alla andra.
Du måste passera en marknad för att komma in till själva templet. Du har inget val. Trångt som attan.
På ett bord mitt i templet ligger sedlar som folk skänkt.
Buddha och jag. Ja, ni ser ju själva hur hög statyn är. Mäktigt.
Framåt sena eftermiddagen är vi taggade på solnedgången. Vi bestämmer oss att följa tipset från en av bloggarna vi läst och ta oss till ”North Guni tempel” som har sju våningar och det är lite av en labyrint att hitta rätt uppför trapport och i smala gångar.
De flesta turister är lata och stannar vid ”Shwe-san-daw-Paya tempel”. Ett stort vitt tempel som ligger på samma väg som vi tar för att komma till ”North Guni”. Vi kör sakta genom kaoset på parkeringen där bussar fulla med kineser och japaner stannat, hundratals mopeder med västerlänningar parkerat och kön till trappan upp för templet ringlar sig jobbigt lång.
Bara några hundra meter längre ner längs en sandväg råder lugnet. Vi får av en burmes på en moped veta att ”North Guni” är stängt efter jordbävningen. Men han pekar ut ett annat litet tempel bara en kurva bort. (Se kartan, templet vi tog oss till markerat med A i röd cirkel).
Det är lika högt som en svensk tvåvåningsvilla. Men här står bara ett fåtal mopeder. Vi får gå upp för en smal trappa. Två burmesiska killar har tänt stearinljus i trappan för att vi ska kunna se något. Det är mysigt.
När vi kommer upp har vi en perfekt utsikt. Vi har den klassiska bilden som vi sett i alla magasin och broschyrer framför våra ögon. Och vi sitter här med bara ett 30-tal andra personer. Jag vänder på huvudet och tittar bort mot det andra templet 500 meter bort. Det är fullpackat. Helt proppat. De anar inte vad de missar.
Vad du än gör när du kommer till Bagan. Gör dig själv en tjänst – hitta ett av de mindre templen med minst lika bra utsikt.
Någon av de närmaste dagarna ska vi klippa soluppgången och titta på alla luftballonger som svävar upp ur morgondimman.