I skrivande stund sitter jag i lobbyn på ett hotell på Zanzibar och suger in det sista av atmosfären innan det är dags att checka ut och påbörja den långa resan tillbaka till verkligheten.
Efter tre veckor på tanzaniska fastlandet och fem dagar på Zanzibar för att smälta allt har jag lärt mig massor och förmodligen växt en hel del som person. Jag och fem andra tjejer i min klass har varit här och volontärarbetat på ett sjukhus och två barnhem.
Det är en svår resa att sammanfatta eftersom vi har sett och varit med om mer än en kan få med i ett blogginlägg och det känns som att den största kulturkrocken inte kommer när en kommer hit utan när en kommer hem. Vilka klasskillnader! Så mycket postkoloniala tendenser som syns överallt, så mycket fina och anspråkslösa människor och så fantastiska frukter och grönsaker! Så många dåliga vägar, fyndiga lösningar på saker och så många oväntade händelser och äventyr!
Här är ingen dag den andra lik. Fastkörda bilar i leran och vandringar i hällregn, att bli strandsatt vid vägkanten i stekande sol, att se stjärnorna i föräldralösa barns ögon när de får hela och rena kläder, det senare kan jag leva på resten av tiden jag har kvar i den här världen. Innan vi åkte hemifrån samlade vi ihop kläder och saker från vänner och bekanta och en förstår först när en ser med egna ögon hur väl minsta lilla behövs!
Det är en märklig känsla att ena dagen fylla sin mage med smaklös majsgröt och andra dagen sitta på en restaurang och se på solnedgången över indiska oceanen med en fransk grönsaksgratäng och ett vinglas framför sig på bordet.
Afrika är en världsdel för sig och har du en gång varit här tar du med dig en liten bit av det hem och lämnar i utbyte en liten bit av ditt hjärta. Jag skulle vilja påstå att det är lite som att vara med i en hemlig klubb som utomstående inte kan förstå fullt ut.
Visst kommer hemlängtan när det blir konkret att en snart är påväg tillbaka till sin lägenhet, sitt klassrum, sitt jobb, sina vänner och sin egen mjuka säng men jag kommer sakna Tanzania något oerhört. Hit hoppas jag att jag kommer tillbaka.
Lika overkligt som Afrika kändes för en månad sedan känns det att det finns ett land långt borta som heter Sverige. Där kan en duscha när en vill, dricka kranvattnet och slippa elransonering och strömavbrott.
Hakuna matata mina vänner men om någon säger ”goodi price for you my friend” en gång till finns en risk att jag ger vederbörande en smäll på käften.
