När klockan slog 16 på vår fjärde dag i Burma satte vi oss på tåget som faktiskt rullade in på centralstationen i Yangon i tid. Vi hade innan hört historier om att en ibland får vänta två timmar på lokalbussen eller tåget.
Vår femte dag i detta häftiga land började på ett av de där vackra sätten som dagar ibland börjar på. Med en fantastisk orange soluppgång.
Jag hasar mig ner från överslafen i vår sovkupé och kryper upp tätt intill fönstret och blickar ut över landskapet som svischar förbi framför det klart orangea klotet vid horisonten. Det är fortfarande svalt. Klockan på min iPhone visar 06.03 exakt.
Natten har varit tuff. Madrassen var helt okej att sova på. Inte obekvämt och inte ryggont. Men svettigt och högljutt. Det har skramlat och haft sig hela natten från tåget och vi har vaknat till med jämna mellanrum.
Men den här soluppgången får mig att glömma allt det där. Nu väntar nya äventyr. Nu blickar vi framåt. Solen kastar ljus över en ny dag som jag ännu inte vet vad den kommer innehålla.
En positiv överraskning var att egen kupé” verkligen är en egen kupé. Ingen annan kan komma in eller ut från vår vagn. Vår kupé är en vagn. Vi kan låsa dörren och behöver inte oroa oss för att bli av med värdesaker – som en kan råka ut för på tågen i Thailand.
Det negativa med det är ju förstås att vi inte kan komma åt restaurangvagnen. Men enligt vår research ska maten där inte vara särskilt bra. Dessutom är det som vanligt i Asien, lokalbor längs sträckan kommer upp till tågfönstren och säljer både vatten och snacks.
Våra biljett kostade alltså 16 500 Kyat per person (lite drygt 100 svenska kronor). Betalar du 6 000 Kyat får du sitta i ”Ordinary class” utan sängar på träbänkar utan sittdynor.
Utanför tågfönstret har solen nu kommit upp högt på himlen. Morgonrutinerna är igång i de byar vi passerar. Det är som att vi rest i tiden. Byarna är hus byggda på pålar någon meter över marken. De är byggda av bambu och palmblad och annat trämaterial som finns att tillgå. Husen står tätt, tvätt hänger på linor mellan träden, barn springer runt barfota och leker. Det är lerigt utanför husen, det ligger plastskräp lite här och var.
Några kvinnor med stora grytor balanserande på sina huvuden väntar tålmodigt på att tåget ska passera så de kan fortsätta till sina hem på andra sidan.
Tåget stannar plötsligt till vid en mindre station. De lokala bönderna börjar genast lasta av ris, gurkor och grönsaker från transportvagnarna i bakre delen av tåget. Den dagliga leveransen från Yangon ska nu delas ut till alla i byn.
Det är en parallell värld. Jag kan inte låta bli att tänka vad som pågår exakt samtidigt i Stockholm, New York eller Sydney. Det är en annan värld. En helt annan värld. Som många i västvärlden glömmer bort i sitt dagliga liv. De här människorna lever i en helt annan tidsålder.
Tåget fortsätter att sakta puttra fram ringlande genom landskapet, över en stor bro som korsar ett vattendrag, förbi palmer och risfält. Och plötsligt dyker de upp, de små barnen som springer som galningar längs med tåget. Jag förstår först inte vad som pågår innan jag inser att folk på tåget kastar ner äpplen till dem så de snabbt vill plocka upp. De är hungriga. Vi har några äpplen kvar och även om min mage suger lite efter frukost så vet jag att det inte går att jämföra med de här barnen.
Jag hälsar ”Minglabar” (hej, hallå, hälsningar) och kastar ut ett gäng äpplen till barnen som vinkar glatt tillbaka som tack.
Djupt försjunken i mina tankar märker jag inte att tåget har kommit fram till vår slutdestination. Bagan. Vi ankommer stationen en dryg timme försent. Men det spelar oss ingen roll alls. Vi vet knappt vad klockan är i alla fall.
Tågstationen i Bagan ligger 12 minuters bilfärd från tätbebyggelsen. Vi blir genast erbjudna ett pris av en taxichaufför. Han vill först ha 16 000 kyat för att köra oss alla fyra. Vi får ner priset till 10 000 och hoppar in i hans vita bil.
På vägen stannar vi till vid en incheckning. Det är dags att betala den avgift som alla turister måste betala för att ens få vistas i Bagan. Det står på biljetten att pengarna ska gå till att bevara alla tempel i området. Hur mycket sanning det ligger är nog omöjligt att svara på. Men oavsett så ska avgiften betalas. 25 000 Kyat.
Bagan består av ”Old Bagan”, ”New Bagan” och ”Nyaung U”. Det är i ”Nyang U” som de flesta hostel och hotell ligger. New Bagan har också boende men där är det lite dyrare.
Vi kraschlandar i sängarna på ”Innwa Motel” som kostar oss drygt 200 kronor per natt för ett dubbelrum med ac, fläkt, eget badrum och stor frukostbuffé.
Trötta efter tågresan är det här vi spenderar det mesta av dagen. Men på eftermiddagen och kvällen tar vi en promenad för att äta, titta på den mäktiga floden Irrawaddy och se oss omkring. Flodbilder bjuder jag på i ett senare inlägg.
Vår första matupplevelse här i Bagan slår alla restauranger och streetfood vi ätit i Yangon. Jag testar en klassisk burmesisk rätt. ”Myanmar Curry med tomatpuré”. Inte alltför stark men med god smak.
Myanmar Curry med tomatpuré.
Green Gurry Thai-style.
I morgon ska vi utforska templen och klippa solnedgången. Missa inte den rapporten.
Missa ingenting från Patriks resa genom Burma – gilla Ett annat liv på Facebook:
Avis jag blir. =)
Kommentarer är stängda.