Burma, Dag 2: Den mäktiga och gyllene Shwedagon Pagoda

Den pekar ståtligt mot himlen i all sin gyllene prakt. Den största pagodan (tempel) i Yangon, 99 meter hög. Shwedagon Pagoda. Eller som den officiellt heter ”Shwedagon Zedi Daw”. Det är en så kallad ”stupa” och är den heligaste byggnaden i hela landet för burmeserna. Den tros innehålla reliker från fyra olika Buddhor.

Det här är bilden av Yangon. Har du hört eller sett något från Burma har du troligtvis sett en bild på den här pagodan.

Vi är här när mörkret infallit. Det är som bäst då eftersom upplevelsen blir mäktigare när allt är upplyst mot en kolsvart bakgrund.

Enligt legenden byggdes pagodan över 2 600 år sedan, vilket gör den till den äldsta buddhistiska stupan i världen.

Det är fantastiskt att vandra runt här. Som jag skrev i första inlägget pågår just nu den religiösa högtiden ”Ljusets festival” i buddhistiska länder. Alla burmeser är lediga och firar ljusets triumf över mörkret. Att ljuset ska vägleda människan genom livet. Det är den korta versionen.

Därför är det speciellt att vara här vid pagodan just den här tiden på året. Templet är smockfullt av burmeser som är här för att be och tända ljus.

Det brinner tusentals, ja säkert hundratusentals, små avlånga stearinljus runt hela pagodan. Ljusen är fästa på toppen av en pinne som de hänger upp på träställningar som står uppradade. Röken från ljusen stiger i tjocka pelare mot den nattsvarta himlen.

På ena sidan av pagodan brinner rökelse som sprider en rogivande doft över hela området.

Burmeserna vandrar runt pagodan, tar bilder och selfies, en del män och kvinnor sitter på knä och ber mot byggnaden.

Hela tempelområdet i sig är stort. Runt omkring själva pagodan finns flera utsmyckade byggnader som huserar mängder av gyllene buddhastatyer. Både liggande, sittande och stående. Även här sitter folk och ber eller kastar vatten på statyerna och lägger blommor framför Buddhas avbildning.

En del burmeser har köpt med sig hämtmat i vita plastlådor och äter kvällens middag inne på tempelområdet. Tyvärr, måste sägas, blir papperskorgarna överfulla och sopberget som uppstår skär sig verkligen illa mot det vackra templet.

Men det är mer vackert och praktfullt än något annat. Att människor byggde denna pagoda för så många år sen är enormt imponerande. Jag får rysningar längs ryggraden när jag tänker på hur gammalt det är. Alla dessa små detaljer inristat och graverat på varenda liten yta på byggnaderna. Konturer, mönster, utsmyckningar. Det är otroligt häftigt att mänskliga händer ligger bakom detta så långt bak i tiden.

Vi försöker visa all vår respekt och vördighet. För att ens komma in i templet måste du täcka armar och axlar och du måste ta av dig barfota. Precis som i princip alla tempel runt om i Asien. I entrén finns en bemannad reception som gratis förvarar dina skor på en liten hylla.

Jag inhandlade tidigare under dagen den traditionella kjolen i tyg, longyi som den kallas, som bärs av i princip alla burmeser hela dagarna. De finns i olika färger och mönster och är till salu på varenda marknad och affär. Det är inte som en sarong du bara lindar runt midjan. Det är en kjol men utan resår. Själva fästningen runt midjan är lite speciell. När jag i en restaurang utanför pagodan provar mitt nya klädesplagg får jag många leenden och skratt från burmeserna.

En vänlig och glad man kommer genast fram och ställer sig bredvid mig, tar av sig sin egen longyi och håller i tyget åt sidorna och visar att jag ska göra detsamma. Tillsammans går vi sakta genom steg för steg. Det ser enklare ut än vad det är. Först ska jag vika in båda sidorna mot mitten och sedan vrida tyget runt sig självt och sedan pula ner det närmast. Jag inser att jag behöver öva mer, min longyi sitter inte lika fint som på alla burmeser.

För burmeserna är det förstås helt gratis att komma till templet. Men är du utlänning kostar det 8 000 kyat i inträde (knappt 60 kronor). Det är helt okej att ta med både kamera och smartphones för att ta bilder.

Tidigare på dagen när Yangon fortfarande badade i ljus valde vi att åka ett tåg som cirkulerar runt centrala stan. Det tar tre timmar, kostar 200 kyat (1 krona och 50 öre) och vi hoppar på vid den stora centralstationen. Det här är transportmedlet för lokalbefolkningen som bor i förorterna. Tåget puttrar under hela resan på i en hastighet under 50km/h. Första timmen går genom slum och sopor.

Tyvärr existerar ingen sopsortering över huvud taget här. Överallt ligger det plastpåsar, flaskor, burkar, förpackningar och allt du kan tänka dig i detta förrädiska material. Flera ton plastskräp som inte tas om hand. Och sopbergen växer sig höga bara några få meter från folks bostäder. Med bostäder menar jag kåkstäder, skjul och hyddor i centrala stans utkanter. Hela landet och hela stan är fattigt men där vi passerar med tåget är än fattigare områden.

Vi passerar en enorm frukt- och matmarknad. Ljudnivån är hög. Lukten av fisk som legat i värmen alldeles för länge blandat med doppet sprider sig och vi måste hålla för näsan för en stund för att inte må illa.

Kvinnor och män säljer sina varor genom de öppna fönstren när tåget saktar in. Några resenärer hoppar av, det här är deras station. Det är här de bor.

Det här är en av anledningarna till att jag är så glad att jag tagit beslutet att resa runt världen. För vad du än ser på nyheterna eller vad du än läser i tidningarna så finns ingenting som slår att se saker med egna ögon.

Jag sitter tyst och bara tittar på alla dessa människor. Det här är deras liv. Deras vardag. Just för att de råkade födas här. Vissa människor i Sverige skulle för allt i världen inte ens vilja sitta på tåget jag åker med. På grund av att det luktar, man kan ju bli skitig, man kan ju bli sjuk osv.

Även för mig som är här är det omöjligt att förstå och sätta mig in i hur deras liv är. Men jag försöker. Och varje dag blir jag tusen gånger mer tacksam över det jag har. Enbart på grund av att jag föddes på rätt sida en landsgräns.

Det enda människor tänker på i Sverige är pengar, pengar och prylar. De måste vara försäkrade, ha bra sjukvård, äta hälsosamt, träna och ha en fasad av ett bra liv i sociala medier. Människorna utanför tågfönstret har inget av det. De har tak och mat på bordet och jobbar stenhårt varje dag för att överleva.

Jag rekommenderar verkligen att åka det här tåget. Efter dryga timmen har vi kommit ut ur stan och nått landsbygden. Sjöar, fält som breder ut sig och kor som betar. Det är en häftig upplevelse även om tre timmar kanske i slutändan blir lite väl långt och träsmaken börjar göra sig påmind.

DAGENS SNABBGUIDE

Så hälsar du på burmesiska
Ordet som används för att säga hej, hallå eller välkommen är detsamma. Det uttalas ”Minglabar” med bara ett svagt uttal på R i slutet.

Tack så mycket = ”Ché Zu Tin Par Day” (med inget eller svagt uttal på det sista Y:et).

Prisguide:
1 500 kyat = 10 svenska kronor

Taxi inom stan: 3 000 kyat

Ett redigt mål mat på enklare restaurang: 3000-5000 kyat.

Flaskvatten: 300 kyat

Missa ingenting från Patriks resa genom Burma – gilla Ett annat liv på Facebook: