Kvällen är sådär härligt ljummen. Från varenda bar och restaurang dånar musiken ut över myllret på de små gatorna. Överallt mängder med stånd där allt från krimskrams och t-shirts till streetfood samsas.
Det är så mycket Bali det kan bli. Längre fram ramlar ett gäng fulla surf-killar från Australien fram och skränar och skrattar. Utanför en restaurang står en hel hop med unga backpackers och synar priserna på menyn.
Det är den 31 december 2013. Det nya året är bara några timmar bort i Kuta. Det myllrar av glada och avslappnade människor. Långväga turister som är på semester och vill fira en annorlunda nyårsafton och indoneser från när och fjärran som vill uppleva en fartfylld afton på landets partyö nummer ett.
Små gator i Kuta på Bali. Foto: Igor Klisov/Flickr
Jag är påväg till en nyårsmiddag med vänner och njuter av värme och folkfest och allt är så perfekt det kan bli för stunden. Det är då det händer. Det som inte får hända. I myllret blir jag bestulen på min smartphone.
Det händer när jag gör en high five med en glad indonesisk kille som önskar mig ett gott nytt år. Efteråt märker jag hur telefonen har lämnat fickan. Han måste haft en medhjälpare bakom mig, tänker jag.
Ridå.
Nu måste jag snabbt hitta ett internetcafé för att kunna spärra telefonen, spärra bank-ID, byta lösenord på mailen, byta lösenord på Facebook och mycket mer. Allt som rör min långa backpacker-resa i Sydostasien finns i telefonen.
Poängen med denna lilla story är att bevisa något viktigt. Ingen bör någonsin tänka: ”Det händer aldrig mig”.
I september 2016 fick jag min dator stulen på ett hostel i Tyskland, i Australien blev jag inlagd på sjukhus på grund av uttorkning och en annan gång förlorade jag mitt bagage.
”Det händer aldrig mig”…
Jag personligen har haft turen att klara mig undan allvarligare händelser (”Ta i trä”). I sammanhanget är en liten elektronisk pryl som försvinner absolut ingenting.
Andra har inte haft samma tur. Och det kan hända vem som helst när som helst.
Gunilla som driver bloggen 4000mil.se åkte på en helt vanlig dagstur till det kända templet och grottan ”Batu Cave” i Kuala Lumpur. Dit kommer tusentals turister varje dag utan att något händer.
”Jag hör en sten falla från grottans tak och slå mot något med ett ihåligt ljud. Samtidigt exploderar min högra arm i smärta. Först nu tittar jag ner. Det är blod överallt. På mina byxor, på grottans golv. Armen. Jag har aldrig sett ett sånt sår förut. Inte på riktigt, kanske i en krigsfilm. Blod, kött och underarmsben.”, skriver hon på bloggen.
Det kan gå så fort. En sten som faller och alla ens resplaner ändras på en sekund.
Läs hela inlägget från Gunilla här >>
Gunillas arm efter stygnen. Foto: 4000mil.se
Resebloggaren Sanna har också råkat ut för en allvarlig händelse när hon strosade runt vid ett gammalt fort i Rumänien.
”Hmm, närgången hund…” hann jag tänka men såg fortfarande den som nyfiken och snäll – tills det högg till i vaden och det enda jag såg var en morrande käft som bet i mina ben. Efter vaden högg hunden i låret och tänderna borrade sig in i baksidan. Ungefär här hade den första förvåningen övergått till paralyserad rädsla. Hur försvarar man sig mot en stor schäfer med ursinniga käftar?, skriver hon på bloggen.
Det slutade med sjukhus, en rabiesspruta i vardera arm och efterbehandling i några månader. Läs hela inlägget från Sanna här >>
”Det händer aldrig mig”…
Jag har skrivit en stor guide om Reseförsäkring där jag jämför olika bolag. Läs den gärna här >>
Jag blir mörkrädd när jag läser på forum och i Facebook-grupper där folk ställer frågan om en reseförsäkring verkligen är nödvändigt.
Jag säger såhär: Reseförsäkringen är den första kostnaden du lägger in i budgeten för din resa. Slutsnackat.
Det spelar ingen roll hur försiktigt och välplanerad du är. Det finns miljoner andra idioter där ute i världen som kan ställa till det för dig. Eller bara slumpen som gör att en olycka händer där du minst anar det.
Tänk aldrig: Det händer inte mig.
För en dag så händer det just dig.
