Patrik: ”Sjukt vackra koraller och vår första Mola Mola”

Solens strålar kittlar min hud sådär skönt som den bara kan i Sydostasien. Det är tidigt på morgonen och med sömndruckna ögon vaknar kroppen sakta till liv. En tugga frukost och energin ökar. En till och nu kan dagen få starta.

Vi är på Nusa Lembongan inte långt från Bali. En liten mysig ö med palmer, vita sandstränder och mäktiga klippor. Dessutom – omgiven av vackra korallrev. Och det är dit vi ska. Till revet. Vi ska ut och dyka. Med ett stort leende i hela ansiktet knäpper jag min dykdator runt handleden. Himlen är klarblå och förväntningarna höga.

Vi ska dyka med ”Blue Corner Dive” i Mushroom Bay. Nere vid deras dykshop är det full fart redan klockan åtta. Det skojas och pratas samtidigt som väskor packas och dyktuber bärs iväg till båten.

Vår guide Komang är en skön snubbe. Med sitt långa hår uppsatt i hästsvans och ett par coola solbrillor gör han high five och peppar igång oss för dagens äventyr.

Det skumpar och far åt alla håll och skummet yr när båten susar fram på det stora blå. Motorns höga ljud gör det svårt att prata, men idag behövs inga ord. Jag möter någons blick och ser äventyret och glädjen blänka tillbaka.

Jag tittar mig omkring. Jag suger i mig av nuet och inser att det är inte mycket som slår just den här sekunden. Just här och nu kan livet inte bli bättre. Jag tar en klunk vatten och blickar ut mot horisonten som badar i solljus. Fartvinden från havet tar med sig några saltstänk upp på min fräkniga näsa och håret fladdrar framför ögonen.

En dryg halvtimme senare känner jag hur det kyliga vattnet omsluter hela min kropp. Vattnen här kring Nusa Lembongan och Nusa Penida är inte lika varmt som i Thailand. Det kan vissa dagar krypa ner mot 22 grader. Det är bökigt men jag måste dra på mig en tre millimeters våtdräkt som täcker hela kroppen, annars kommer jag frysa.

Det är här jag hör hemma. Under ytan. Här är jag ett med naturen. Här är jag ett med mig själv. Det enda jag hör är ljudet av min egen andning. Dykningen är mitt sätt att stänga ute omvärlden. Stänga ute suset, bruset, stressen och pressen. Inga sociala medier, inga mail och inga påminnelser. Bara här och nu. I naturen. I havet.

Och rätt vad det är börjar de dyka upp från alla håll. De mäktiga Mantorna. De flesta av dem tre till fyra meter mellan vingspetsarna.

Läs mer om dyket med mantorna här >>

En fantastisk timme med dessa magnifika varelser är inte tillräckligt. Men luften i våra dyktuber börjar ta slut och vi måste gå upp till ytan. Så fort jag bryter vattenytan slänger jag ut regulatorn ur munnen och ger ifrån mig ett glädjetjut. Sen börjar jag skratta. Sen kommer leendet. Ett sådant där, nästan lite fult, leende som inte går att få bort. Det fastnar där och sitter för resten av dagen. Det är ett sådant där leende jag får när hela jag är lycklig. Varenda cell i kroppen fullkomligen bubblar av genuin lycka. Från nageln på lilltån till det längsta hårstrået på mitt huvud.

Det är dags att byta dykplats. En av de mest omtalade är Toyapakeh. Ett enormt sammanhängande korallrev som sluttar från norra delen av Nusa Penida och ner i djupet. Mina förväntningar är skyhöga.

Blev jag besviken? Inte då! Fem sköldpaddor, oräkneliga antal vackra fiskar i alla möjliga färger, mängder med helt galet coola små undervattenssniglar och koraller i en sådan färgprakt att jag häpnar.

Men det vara nästa dyk som var resans viktigaste. Skulle vi få se den oerhört imponerande ”Mola Mola” (Klumpfisk på svenska)? Jag är så ivrig att det spritter i kroppen. Jag har sett Mantor förut. Men ”Mola Mola” har jag aldrig sett tidigare. Såhär ser en Mola Mola ut.

Vår guide Komang tog med oss till den beryktade dykplatsen ”Blue Corner”. Det är inte alltid möjligt att dyka där på grund av för mycket dyningar, vågor och sjukt starka strömmar. Även erfarna dykare kan ha problem att dyka där. Men just idag var förutsättningarna perfekta. Vi hoppar i vattnet med drömmar om något stort. Vattnet står i princip helt stilla. Perfekt. Vi glider ljudlöst fram och skiter fullständigt i att titta på korallrevet. Våra blickar är som klistrade ner i djupet, ut i det stora blå.

Det går en kvart. Det går en halvtimme. Ingenting än så länge. Jag tittar på min manometer, luften börjar gå åt. Det är inte långt kvar tills vårt dyk är över. 40 minuter har passerat. Jag börjar känna ett litet sting av uppgivenhet. Men det är då det händer. Guiden Komang börjar klinka på sin tank som en tokig. Klink, klink, klink, klink. Jag ser honom simma utav bara den ut i det blå. Det är bara att följa efter. Full fart. Så snabbt som jag simmar har jag aldrig simmat i hela mitt liv. Regulatorn nästan ramlar ur munnen av hastigheten. Jag tittar dit Komang pekar och ser långt borta och djupt där nere en liten mörk siluett av en Mola Mola. Det får jag väl vara nöjd med hinner jag tänka innan nästa Mola Mola slår ner som en blixt från klar himmel. Jag vänder mig om 180 grader och tappar helt fattningen när jag ser denna stora fisk bara några meter ifrån mig. Helt sjuk känsla som inte går att beskriva med ord. Jag rycker upp min GoPro och hinner filma kanske tjugo sekunder innan den försvinner ner i djupet. Det här är den bästa stillbild jag kan åstadkomma och bjuda er läsare på:

Ceningan Wall

Ceningan Wall är annan av Nusa Lembongans berömda dykplatser. Också utsatt för starka strömmar och stora dyningar. Vi har tur även med den. Förutsättningarna är perfekta.

Här kommer ett litet bildkollage från dyket på Ceningan Wall.

Missa inte videon från våra dyk kring Nusa Lembongan. Kolla här >>