Nu har jag varit i Sverige i två år. Det är riktigt, riktigt lång tid för att vara mig. Med vad som känns som en hel livstids resande i bagaget ser jag på allt i Sverige med ett annat perspektiv.
Det kan låta klyschigt och är något som många världsresenärer säger när de kommer hem, men Sverige har faktiskt inte ändrats ett dugg sedan jag lämnade 2015. Samtidigt känner jag själv att jag ändrats och utvecklats massor.
När jag spatserar gatan ner en helt vanlig vardag på hösten lyser det igenom. Jag ser vardagen i ögonen på folk. Den där glöden jag sett i så många ögon ute i världen, den finns inte här. Den där glöden som signalerar att bakom ögonen finns drömmar och en vilja att göra något mer. Den saknas. En vilja att göra något spännande och oväntat. Den finns inte i folks ögon på en vanlig gata.
I det unga paret som lätt trippar på kullerstenarna som två travhästar påväg mot mål lyser vardagens rutiner. De springer samma runda, jag möter dem nästan varje dag på samma ställe. Varje steg är en upprepning av igår.
En upprepning och en vardag kantad av rutiner är verkligheten för de flesta. Jag brukar heja på folk jag möter. Det är rätt kul, jag ser paniken som växer i deras ögon. ”Åh nej, en främling som säger hej, vad jobbigt”. Något oväntat har brutit mönstret i deras automatiska värld, då blir det obekvämt.
Många människor i Sverige är som robotar har jag märkt. Programmerade att följa en bestämd väg mot ett bestämt mål. Går något inte som det är tänkt, då blir det jobbigt. De flesta ögon har inte den där pillemariska blicken. Ögonen är tomma. Upptagna av rutiner.
Min farmor säger alltid att ögonen är själens spegel. Hur är det för de som jag ser som har tomma ögon, är deras själ lika tom?
Den robotliknande vardagen kunde inte bli mer tydlig än en vacker dag mitt under pandemin. Låt mig berätta om vad jag var med om. Jag satt på ett nästan helt tomt regionaltåg. När jag skulle hoppa av stod jag och väntade på att dörren skulle öppnas. När den väl sakta gled upp vällde det in folk och jag fick snabbt backa upp i en trappa.
Från min utsikt på översta trappsteget talade jag med myndig stämma ut över hopen av människor. De stod nu bokstavligt talat och trampade varandra på hälarna efter att jag ropat stopp.
”Hallå hörni, vi ska hålla avstånd här. Två meter, jag vet inte riktigt hur jag ska komma ut nu”.
Alla i hopen tittade på mig med förvånade ansikten. Ingen sa någonting och ingen rörde sig ur fläcken. Jag harklade mig och pekade med hela armen.
”Du där får flytta dig dit, du där får backa och du där får kliva undan”.
Nervöst trampade de runt varandra och skapade en lucka för mig att kunna kliva av tåget med två meters avstånd. De var helt handlingsförlamade utan mina instruktioner. De tittade på mig som om de sett ett spöke.
Har människor liksom slutat att tänka själva? Det verkar så. Folk bara gör, utan att reflektera eller fundera.
Jag gick från tåget skrattandes. Jag kunde inte sluta tänka på mjölkkorna i mormors lagård. De som går in i varandra och knappt får plats men ändå ska tränga sig fram i sin iver att få komma in i lagården. De hamnar med ansiktet i rumpan på kossan framför och får stå där och stampa. Lite så såg det ut på tåget.
Människor i rutinliv är inte långt ifrån en skock kor.
