De tjocka grenarna slingrar sig i ett enda myller kring stigen och det droppar och drippar lite varstans. De få av solens strålar som letar sig ner hit genom det täta grenverket skapar ett dunkelt ljus i gröna nyanser. Grönskan har tagit över fullständigt och efter regnen de senaste dagarna är det fuktigt. Lite som en regnskog – fast inte i närheten av lika varmt.
Leanne på promenad genom skogen. Foto: Patrik Enlund
Vi är ute och spatserar på en av alla leder i Te Urewera nationalpark som ligger mellan Gisborne och Napier. Vi bestämde oss för att göra några kortare promenader i de vackra omgivningarna och det finns gott om alternativ. Flera vattenfall och utkiksplatser som vi når till fots från under halvtimmen och upp till en timme.
Just den här stigen med de regnskogsliknande omgivningarna går längs med Aniwaniwa stream och leder slutligen till ”Aniwaniva falls” och vi hör hela tiden vattnets brusande på andra sidan löven.
SE VIDEO FRÅN VÅR DAG I TE UREWERA HÄR:
Rötter och stenar ligger i vår väg på stigen och det gäller att veta var vi sätter fötterna. Stigen är platt och lättvandrad. Det krävs ingen större insats för att ta oss fram här. Det är skönt. Ren och skär njutning.
Precis innan vi stack iväg på den här lilla jordstigen njöt vi av samma vatten som kastades ut i full kraft över klipporna längre uppströms vid ”Papakorito falls”.
Papakorito falls. Foto: Patrik Enlund
VACKER SJÖ
Allt vatten leder slutligen ner till sjön ”Lake Whaikaremoana”. Sjön är huvudattraktionen i nationalparken Te Urewera. Det är en stor sjö omgiven av både vackra berg, gröna kullar och vattenfall. Runt halva sjön går också en av vandringslederna i det som Nya Zeeland kallar ”Great Walks”. Den tar fyra dagar att slutföra men bjuder också på otroliga utsikter och upplevelser. Här är det tält eller sovsal i de stugor som finns längs leden som finns att välja på.
Just den vandringen står på min buckelist, men den får vänta för den här gången. Jag kommer tillbaka senare när det är sommar och varmt. Längtar redan!
Men givetvis kunde vi inte lämna nationalparken utan att få bevittna utsikten över den fina sjön. Därför knallade vi upp till ”Lou’s lookout” uppe på toppen av en höjd nära sjön. Det tog oss bara en halvtimme att komma upp och stigen passerade flera häftiga grottliknande klippformationer. Utsikten från toppen går inte av för hackor den heller. Magnifikt är det enda ord jag kan komma på när jag blickar ut över den blå sjön mitt i allt det gröna.
Det var värt varenda kilometer att ta oss in hit. Nationalparken Te Urewera ligger visserligen avsides och vägen in hit är stundtals gropig, ojämn och kurvig grusväg. Men den är också fantastiskt vacker, som de flesta vägar i det här landet. Genom vindrutan ser vi gröna böljande kullar med hundratals får och nyfödda lamm som skuttar runt precis överallt. Ibland korsar vägen floden som skär rakt genom dalen och då och då tvingas bilmotorn jobba hårt uppför en backe, från toppen blickar vi sedan ut över en prunkande dal med solen högt på himlen.
Det är lätt att förtrollas när en sitter bakom ratten. Det är lätt att glömma bort att det går att öppna bildörren och vara i allt det där. Att få känna den friska luften susa in genom luftstrupen och uppleva den klara doften av skog genom näsborrarna.
Nu rullar vi vidare – mot Gisborne.
