Solen har ännu inte gått upp men gryningsljuset gör sig påmint där vi sitter bak på flaket på en liten bil. Klockan har precis passerat 06 på morgonen och Bali vaknar sakta till liv. Vi är på väg från vår dykresort till stranden. Vi ska dyka på ett av världens mest kända skeppsvrak. Dykutrustningen står snyggt packad intill oss samtidigt som chauffören virvlar fram på de snirkliga vägarna. Morgonluften är fuktig och kylig. Men också uppfriskande.
Jag torkar bort den sista sömnen ur ögonen och dricker en klunk vatten. Frukost får vänta till efter vårt dyk och jag känner redan hur det kurrar lite i magen.
Sanden på stranden är helt svart. Det är vulkansand. Skapad av lavan som vällde fram här en gång i tiden. Om hela ön Bali är helt sprungen ur vulkanen vet jag inte, men nästan varenda ö i Indonesien har en vulkan i mitten.
Det senaste allvarligaste utbrottet från vulkanen Agung på Bali kom 1963. Mellan 1 500 till 3 000 dog i naturkatastrofen. Mitt i all den mörka statistiken skedde också något som skulle komma att förändra mycket för folket i den lilla fiskebyn Tulamben.
På stranden låg sedan 1942 ett strandat skepp. Det amerikanska transportfartyget ”USAT Liberty” blev torpederad av en ubåt men de allierade lyckades bogsera henne till stranden för att rädda lasten.
När vulkanen så hade sitt utbrott 1963 vällde lavan ner längs bergssidorna och drog sakta men säkert med sig det en gång så stolta skeppet ner i havet. Där ligger hon än idag. Den grundaste delen av vraket är bara runt 10 meter och där det är som djupast runt 27 meter – alltså perfekt för dykning.
Idag vallfärdar dykare från hela världen för att dyka på Liberty. Med sina 55 år under vattnet har det blivit ett fantastiskt vackert vrak med färgglada koraller, tusentals fiskar, krabbor, räkor, undervattenssniglar och alla de mest otroliga små djur.
Klockan är bara kvart över sex när vi så äntligen tar de första stegen ner i vattnet från stranden. Solen har nu börjat snegla över kanten på horisonten och precis som de små byarna på land börjar även fiskarna vakna till liv där nere under ytan.
Det här ska enligt vår dykguide vara den bästa tiden att dyka på. Stora fiskar kallade ”Bumphead Parrotfish” sover vid vraket under natten och lämnar sedan i samlad tropp när solen går upp.
Och mycket riktigt, de stora imponerande bjässarna är något av det första vi får se när vi går ner.
Jag blir helt hänförd när vi sedan kommer till själva vraket. I de här vrakdelarna vilar så mycket historia. Det finns en karaktär till den här dykplatsen som är lika närvarande som vattnet omkring mig.
Överallt finns det något att titta på. En liten krabba som sakta kryper fram, en färgglad snigel i säregen form, ett stort fiskstim eller en stor muräna. Men för mig spelar det ingen roll. Att bara simma runt kring detta vrak är en fantastiskt härlig upplevelse. Jag tappar nästan andan in min regulator.
Vårt första morgondyk på vraket räckte inte för oss. Vi bokade även in ett nattdyk och sedan ytterligare ett morgondyk. Och jag känner mig ändå inte klar med dykningen här. Jag måste komma tillbaka och se mer.