Paddling och vandring i fina Abel Tasman

Våra äventyr på sydön handlar nästan enbart om en sak just nu: Vacker natur! Efter vår morgon på Motuara Island och vår vandring på Queen Charlotte Track satte vi därför kurs mot nationalparken Abel Tasman.

Det lilla kustsamhället Marahau är porten till denna populära nationalpark. Vi hyrde en kajak för två, packade den till bredden med mat, snacks, tält och sovsäckar. I vår hyra ingick även båttaxi tillbaka från toppen av Abel Tasman, samt upphämtning av kajaken. Därför behövde vi bara paddla i en riktning och inte hela vägen tillbaka. Nice!

Abel Tasman är känt för sitt kristallklara, turkosfärgade vatten, alla små vikar och långa sandstränder. Det var så vårt tre dagar långa äventyr började. I sakta mak cruisade vi ut från Marahau, förbi flera av dessa vackra stränder med ön Adele i sikte.

Adele är ett säl-reservat och på dess norra udde ligger sälarna feta och glada och lapar sol på klipporna. Små sälkutar ropar på sina mammor som plaskar i vattnet precis nedanför. En annan sälhona hoppar uppför en stor klippa för att hitta den bästa platsen.

Vi ligger och guppar på fjärden med solen i ryggen och beundrar dessa djur i sitt vackra hem. Vem hade inte velat vara en säl? Leva livet hela dagarna, tjock och glad på en klippa i solen.

Abel Tasman har flera små öar och stränder som är skyddade för sälarnas skull. Vi hade inte turen att få se en säl precis under kajaken, men det händer faktiskt ibland att sälkutarna hoppar upp och åker snålskjuts på kajakerna i parken. Det hade varit nåt det!

Första dagen har vi förberett frallor med ost, salami och tomat till lunch. Dessa mumsar vi hungrigt i oss i ett nafs på en strand i en mysig liten vik. Mat smakar ju aldrig så gott som när en är på sjön. Vågorna skvalpar mot den guldbruna sanden och löven på träden rasslar försiktigt i brisen. Jag tar ytterligare en tugga och riktigt njuter av hela tillvaron. Det här är vår vardag just nu och det är ta mig tusan inte fy skam. Ungefär såhär kommer dagarna se ut de närmsta tre-fyra månaderna. Jag klagar inte. Jag passar på att njuta fullt ut.

På eftermiddagen hade vi blivit förvarnade om vad som väntade oss. En kort sträcka runt en udde har fått namnet ”The mad mile”. Just för att den ligger utan skydd och eftermiddagsvinden kommer in med full fart från havet. På andra sidan udden låg vårt mål: Campingen Anchorage.

Det var inte så farligt i slutändan. Visst motvinden slet i oss ordentligt, men vågorna var inte så stora och vi kom runt hela udden utan att vara helt slutkörda. Skönt det!

I Anchorage slog vi snabbt läger, kokade oss en kopp te och njöt av ost och kex. Klockan visar bara två på eftermiddagen, så det fanns många timmar kvar av dagen att bara slappa på.

Utvilade och fridfulla intog vi middagen i solnedgången medan vi entusiastiskt såg framemot nästa dag.

Men det skulle visa sig att entusiasmen snabbt gick förlorad. Med väderleksrapporter som visat fina dagar blev vi besvikna när vi vaknade upp till en molnig himmel och hård vind.

Det blev inte mycket njutning den dagen. Det blev ingen cruising i grunda vikar med träd hängande ut över vattnet. Det blev inget upptäckande i skyddade små labyrinter av vikar med stenar att runda. Det blev inga fler sälar.

Istället fick vi hålla oss på avstånd från kusten där vattnet slogs mot klipporna med enorm kraft. Vi gris-paddlade oss igenom 1-2 meter höga vågor medan vinden piskade oss i ansiktet. Det blev knappt några fotografier tagna och inte var det mycket till njutning överhuvudtaget.

Låt oss snabbt hoppa vidare till dag 3. Då lämnade vi kajakerna, helt enligt plan, och vandrade till vårt slutmål: Totaranui. Abel Tasman Coastal Track går genom hela nationalparken och är en av Nya Zeelands tio ”Great Walks”.

Givetvis blir den här dagen, när vi är på land, en helt fantastisk dag med ett stilla hav. Typiskt! Sådan otur vi hade! Men nu kunde vi ju njuta av vandringen, och visst var det en fin vandring. Jag låter bilderna tala för sig själva: