Det höga gräset gungar försiktigt i vinden. Det luktar koskit och nyskördat hö. På grusvägen springer en liten rödlätt pojke i blåa shorts med en bukett gullvivor i handen. Han är på väg hem till mormors stora gula hus för att äta pannkakor med Brunnebys jordgubbssylt på. I hagen vid vägkanten står en ljusbrun ko och idisslar. De flesta skulle kalla det där för en idyll.
Den där lilla pojken är jag.
Om jag bara kunde stanna honom på den där slingrande grusvägen. Stanna honom och berätta att njuta så mycket det bara går av nuet. Ett nu där ingenting spelar roll. Ett nu där stress, pengar, jobb och relationer inte existerar. Ett nu där lyckan är total. Ett nu med en somrig grusväg med pannkakslunch som dagens enda inbokade aktivitet.
Det där nuet var bara en sekund som swischade förbi i ett långt liv. Säg den lycka som varar för evigt, liksom.
Om jag bara kunde stanna den lilla pojken och ge honom alternativ. Berätta för honom om världen på ett annat sätt än det som kommer fram på geografilektionen i skolan. Berätta att det kan se olika ut. Berätta att hans pappas mässande om hur viktigt det är med ett jobb faktiskt bara är en av alla möjligheter. Berätta att det där mässandet faktiskt bara är rent skitsnack.
Om jag bara kunde stanna honom och berätta att en vardag också kan vara något annat. En vardag med solbrända ben, coola solglasögon, delfiner, valar, rufsigt och saltstänkt hår, härliga människor, kristallklart och varmt vatten. Berätta att en vardag som är andra människors semesterdrömmar faktiskt kan bli hans verklighet.
Men det är omöjligt. Scenen är och förblir ett minne.
Jag kan inte berätta någonting för den där lille pojken på grusvägen.
Men så fort jag får chansen berättar jag för alla andra pojkar och flickor. Som springer eller går på andra vägar i livet. Och det tycker jag att du också ska göra. Ge dem alternativ. Låt dem välja. Allt är inte vad det ser ut att vara.
Livet är en slingrande härlig grusväg. Men glöm inte att stanna på den där vägen. Stanna och lyssna på den som har något att berätta.