”Ohiwa Harbour” kallar dem det. En stor grund vik vid havet med många små förgreningar. En naturlig ”hamn” så att säga. Den är så grund att varje dag när det blir lågvatten försvinner allt vatten ut i havet och sandbotten syns.
Ohiwa Harbour tar lång tid att åka runt men vägen är fantastiskt vacker. Vi lämnar Whakatane och boysenbären bakom oss. Kurva efter kurva rullar vi precis intill vattenbrynet. Lågvattnet har varit påväg ut några timmar nu och Ohiwa Harbour är i princip tom på vatten.
Ohiwa Harbour vid lågvatten.
Vi har ställt in vår kartfunktion i telefonen på helt andra sidan av Ohiwa Harbour. Där finns en vacker vandringsled vi vill upptäcka. Den startar vid ”Ohiwa Spit” – en smal landremsa som sticker ut i den naturliga hamnen.
Vi parkerar vår campervan på en helt tom parkering, snörar på oss kängorna, fyller vattenflaskorna, packar lunch och hänger kameran över axeln. Rundan som ligger framför oss ska enligt informationstavlan ta en och en halvtimme. Vi ska klämma in vårt lunchstopp uppe på kullen med utsikten är tanken.
VIDEO FRÅN VANDRINGEN:
Första delen av vandringen går genom en lummig lövskog, ordentligt skyltad och med en tydligt upptrampad stig som på sina håll får hjälp av trappsteg i trä. Hela tiden går det långsamt uppför och det dröjer inte länge innan vi börjar belönas med utsikt över den nu helt tömda Ohiwa Harbour. Vi slår oss ner på en bänk och beundrar färgtavlan som breder ut sig framför oss, den är bortom denna värld. Den bruna sanden, de gröna skogarna, det turkosa vattnet, den blåa himlen och den vita stranden.
Vi fortsätter vandringen uppför kullen och snart är vi ute ur lövskogen. Istället gräs och ängar så långt ögat kan nå. Några hagar med får och kor här och där. Allra högst upp på toppen ligger en historisk plats med koppling till maorierna. En gång i tiden hade maorier sin befästning här, skyddad och med uppsikt över omgivningarna och eventuella fiender. Idag är det enda som återstår en upphöjning täckt av gräs.
Inte långt därifrån tar vi lunchpaus och tittar på utsikten medan tuggorna sakta glider ner i magen. Det enda som återstår nu är vägen ner på andra sidan och promenaden tillbaka till bilen via stranden Bryan’s beach.
