Burma, Dag 10: Vi fick en tour vi inte ville ha

Då var det dags att upptäcka Mandalay.

Vi är fyra rutinerade backpackers som tillsammans har åratal av Sydostasienerfarenhet på nacken.

Ändå blev allt fel. Nu skriver jag om detta så ingen annan gör samma misstag.

En god vän till oss som också reser i Burma, en hardcore backpacker i 30-årsåldern, som reser världen runt för extremt lite pengar gav oss tipset om Mandalay som skulle bli vårt fall.

Då vi vill ner till södra Burma har vi fått räkna dagar här uppe i norr för att hinna med att göra det vi vill. Vi gav Mandalay två nätter och hade därför denna enda dag att utforska staden.

Vår gode vän berättar att Mandalay som stad inte har jättemycket att se men om vi bara har en enda dag bör vi ta en tour där vi får se den stora pagodan som är ett stort mål för pilgrimer, U Bein-bron i solnedgången och Sagaing Hill som har vackra pagodas med utsikt över floden.

Vi litade givetvis på vår gode väns omdöme på grund av hans erfarenhet från världen över och att han varit här bara någon vecka tidigare.

Vi kollar med vårt boende om de har touren runt Mandalay. Absolut har dem det. Start vid nio på morgonen och tillbaka vid sju när solen gått ner. De säger att vi får se tre pagodas, Sagaing hill och solnedgången vid bron. För 44 000 Kyat totalt för oss alla fyra (cirka 320 kronor).

Fem i nio på morgonen är vi laddade och redo för dagen. Ryggsäckarna packade med vatten, solkräm och heltäckande klädsel. Då rullar den upp, en beigefärgad lyxbil med skinnsäten i samma färg och dekorationer i guld.

Vi trodde att vi skulle få sitta på en av alla flakbilar som fungerar som taxis överallt i staden. Jag anar oråd. Vad är det för tour vi kommer få?

Mina aningar ska visa sig vara än värre i verkligheten. Vi börjar försiktigt med ”Mahamuni Buddha Temple” i centrala Mandalay. En av de största pilgrimsplatserna i landet. Det var vad vi ville se. Det var häftigt. Det var vackert.

Men redan vid stopp två börjar vi se ett mönster.

Vi stannar vid en byggnad där burmeser tillverkar tyger med motiv och magnifika träfigurer och Buddhas. Mycket häftigt hantverk.

Men det är samma folk här som vid templet. Och ännu en busslast med pensionärer anländer. Utanför kryllar det av beigefärgade lyxbilar. Knappt att vi hittar vår bil igen. Alla åker alltså samma rutt. Det här är en riktig turistattraktion. Något vi absolut inte trodde vår hardcore backpacker-vän skulle tipsa om. Vi har troligtvis fått något helt annat än vad han fick.

Nästa stopp får mig, nu när jag tänker på det i efterhand, att rent ut sagt att vilja spy. Av alla resor jag har gjort var det här det värsta jag sett. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och vi hade inte den blekaste aning om att vi skulle hit.

Vi befinner oss vid ett munkkloster. Munkarna har precis gjort sin dagliga vandring runt staden med sina tomma skålar för att samla in mat. Nu ska de äta och sitter uppradade längs långa bord. Alla dörrar och fönster är öppna och runt hela byggnaden står packade horder med turister. Det är pensionärer, barnfamiljer, singlar, par, backpackers, unga, gamla. Alla typer av turister. De fotar och och fotar och fotar. Det smattrar och småpratas. De pekar och fotar igen.

Munkarna som har ätit färdigt får vid vissa av utgångarna tränga sig förbi folk som knappt flyttar på sig.

Utanför byggnaden sitter flera mammor med sina barn. Det är kanske totalt ett tiotal barn. Ingen av dem är äldre än 4 år. I sina små händer håller de skålar i rostfritt stål. Precis som alla världens 2-3-åringar har de svårt att sitta still, de pillar på varandra, de fnittrar och vill nog egentligen bara leka. Men deras mammor vill att de ska sitta där och be om pengar.

Jag hamnar bakom en grupp kvinnor. Pensionärer. De går fram till barnen tillsammans och trycker upp sina smartphones och kameror rakt i ansikten på barnen och knäpper av en salva foton, bokstavligt talat så nära att barnen skulle kunna röra deras smartphone. De tittar inte ens på mamman och sen går de därifrån med ett äckligt nöjt leende på sina läppar.

Jag mår illa.

När kvinnorna precis är på väg att gå kommer en munk och passerar barnen. Han sätter sig ner på huk. Tar ut en kexförpackning han samlat i sin skål under morgonen och lägger den varsamt i ett av barnens skål och ler. Sedan går han vidare utan ett ord.

En munk som alltså inte äger en pinal väljer att skänka en del av sin mat. Men en kvinna från västvärlden som har det så gott ställt att hon har råd med en resa till Burma är bara ute efter fotot och skiter fullständigt i barnen.

Du som läser detta, lova dig själv att aldrig ta en närbild av någon du inte först frågat om det är okej. Om du ändå har tagit en bild: ge åtminstone något som tack. Prata med dem. Fråga om de vill ta en selfie. Gå inte fram och bara knäpp av. Skulle du vilja att någon gjorde så mot dig? Eller mot dina barn?

Var en ansvarsfull turist när du reser.

Jag ångrar att jag betalat denna tour som bidrar till att detta vidriga spektakel får fortsätta. Samtidigt är jag glad att jag upplevt det för att nu kunna sprida informationen till alla andra.

Vid nästa stopp måste vi betala 5000 Kyat extra per person för en två timmars tur med häst och vagn till fler pagodas på en ö i floden. Hästarna blir piskade, de är magra och stressade. Vi vägrar stödja detta och hoppar tillbaka in i vår bil och lämnar med vår chaufför fortast möjligt.

Där slutar lyckligtvis den jobbiga dagen.

Sista stoppet är U Bein Bridge. Den tänker jag ägna i ett helt annat inlägg – Läs det här >>. Den förtjänar faktiskt en hyllning.

Ska du uppleva Mandalay, välj själv ut var du vill åka. Sätt ihop din egen dag. Välj ut några pagodas och platser du vill se, prata med en taxichaffis på gatan. Det blir både billigare och bättre.

Det går också att hyra vanliga cyklar för att ta dig runt inne i staden.

Gör vad du vill – men hoppa inte på den ”vanliga stadstouren” som du kommer bli erbjuden överallt.

Var en ansvarsfull turist.

Missa ingenting från Patriks resa genom Burma – gilla Ett annat liv på Facebook: