Patriks mamma Gunilla och hennes sambo åkte till Indien, Bhutan och Nepal i tre veckor. Det här är är första delen om deras häftiga resa.
Det dallrar i luften av värme, doften av curry slår emot mig och det hörs ett vibrerande ljud av biltutor, människor och råmande kossor. Jag befinner mig mitt i New Delhi, Indiens huvudstad. Det är varmt, närmare 35 grader. Jag ser mig omkring i denna stad där det bor 25 miljoner människor och här finns cirka 9 miljoner bilar. Här möts vi av folk klädda i färgsprakande saris, kjolar i olika modeller, kortbyxor och kostymer. Det här är mångfaldens stad vad gäller både mat och människor. Här ryms alltifrån det lilla barnet till grovt beväpnade soldater. Hundar och kossor går lösa på gator och vägar.
Äntligen är vi här, men det är inte slutmålet för vår resa, bara en bit på vägen. Sedan juli 2017 har vi planerat detta äventyr, att åka på en av världens högst belägna vägar mellan Shimla och Leh. En inte helt ofarlig väg. En inte helt ofarlig resa. Därtill kom Buhtan, Nepal och Dubai.
På bazaar i New Delhi.
Vi blir guidade i olika tempel i Delhi, gurus begravda i en enorm byggnad som bevarats. Det blev också en tur till Old Delhis bazaar med fullt av dofter och färger. Eld och grillfat i ett myller av gatumat, självklart med klassikerna tandoori, tikka masala och chicken korma tillsammans med mycket mer. Vi köper mat från en man för att smaka, gott men starkt. Vi fortsätter runt i bazaaren och besöker olika små butiker, de är indelade efter teman. Tyger, schalar, väskor, teknik – ja, här finns allt att köpa.
Fattigdomen i Delhi är påtaglig och vi kan se i vilket kast folk befinner sig i. Vi tar en riksha (cykeltaxi) från bazaaren och hamnar mitt i ett kaos av bilar, kor, hundar, tiggande barn taxis och motorcyklar. Överallt i staden finns beväpnad militär då det om ett par dagar senare är Independence day.
Morgonen efter blir vi upphämtade och körda till tågstationen. Klockan är halv 8 och stationen sjuder av liv och det vimlar av människor som är på väg någonstans. Här finns också bärare som är intresserade av att bära vårt bagage för att tjäna en slant. Värmen är redan påtaglig, det doftar av mat och dryck och människor på språng. Här finns familjer som lever sitt liv på stationen, de sover, äter, tvättar sig och borstar tänderna, skrattar och gråter, ja de bor helt enkelt här. Ibland tänker jag att de är lyckligare än mig som har allt.
Tåget skall ta oss i två timmar till en stad som heter Kalka, på tåget serveras frukost med te och kaffe. Vi passerar många risfält, byar och minde samhällen. Fattigdomen lyser igenom, uppfinningsrikedomen att bygga något att bo i är stor. Vi ser män, kvinnor och barn som jobbar, går eller bara sitter ut med tågrälsen. Mitt hjärta gråter.
Gunilla Enlund
Gästskribent och Patriks mamma
Läs alla delar i serien:
Del 2 om tågresan upp i bergen >>