Himalaya Dag 1: Lukla – Världens läskigaste och häftigaste flygplats

29 april, 2017. Klockan 06.15
Alarmet på telefonen går igång. Spänningen ligger i luften. Idag är dagen vi ska börja vandra mot en av mina största drömmar – Mount Everest. Idag är också dagen vi ska flyga in till vad som sägs vara en av världens läskigaste flygplatser.

Lukla flygplats. Eller ”Tenzing-Hillary flygplats” som den döptes till 2008 för att hedra Sherpa Tenzing Norgay och Sir Edmund Hillardy som var de första att bestiga Mount Everest.

Flygplatsen består av en liten landningsbana i den lilla byn Lukla, 2 855 meter över havet. I ena änden berget och i den andra stupet. Både läskigt och häftigt på samma gång. Det går att ta på nervositeten och spänningen i rummet såhär på morgonkvisten.

Uppe i bergen finns inga vägar. Det finns bara två sätt att ta sig till Lukla där vandringen mot Everest börjar på riktigt. Flyga in, som de flesta gör, eller åka buss så långt det går och sedan vandra i 3-5 dagar.

Flyget som vi bokat online med Yeti Airlines (148 USD per person för 30 minuters flyg, huvaligen!) ska avgå 08.30 och vi har bestämt att vi villl vara på flygplatsen vid 07. Efter att ha öppnat våra sömndruckna ögon och börjat tugga på gårdagens inköpta baguette hugger vi en taxi på gatan och hoppar in.

Kathmandus inrikesterminal påminner om staden själv. Att det är tidigt på morgonen märks knappt. Här råder någon form av kontrollerat kaos. Det är folk, väskor och stora packar med varor som alla ska upp i bergen på ett eller annat sätt.

Jag är osäker på om vår e-biljett i telefonen kommer duga här. Det här är långt ifrån en modern flygplats. Automatiska incheckningsmaskiner ligger långt fram i tiden. Men jodå, mannen som sitter bakom den lilla disken– som mer påminner om en korvkiosk än något som hör hemma på en flygplats – tittar på smartphoneskärmen och ger oss våra boardingkort utan att blinka.

Efter ungefär en halvtimmes försening får vi äntligen hoppa på en liten buss som tar oss ut till det lilla, lilla, lilla flygplanet som har plats för ungefär 20 passagerare. Vi ser rakt in till var piloterna sitter och ut genom framrutan. Läskigt värre.

Planet lyfter. Vi lämnar Kathmandu bakom oss. Detta myller av hus och vägar i en enda stor labyrint utan någon logisk uppbyggnad. Snart flyger vi in över de gröna kullarna, små grusvägar överallt, plåtskjul och risodlingar ligger utspridda på sluttningarna. Kullarna blir högre och högre och övergår till berg. Inte långt senare kan vi skymta de snöklädda topparna i horisonten. Där snackar vi höjd.

Det är inte den skönaste flygningen jag gjort så att säga. Det skakar, vinglar, mullrar och känns allt annat än säkert även om jag ser att piloterna längst fram är kolugna.

En halvtimme senare ser jag skräckslagen vilken vinkel vi har mot landningsbanan när vi närmar oss. Landningsbanan har en lutning uppåt för att flygplanen ska hinna bromsa innan bergväggen. Jag tittar återigen på piloterna, de verkar ha stenkoll så jag lutar mig mot deras erfarenhet för att lugna ner mig.

Landningen går fint. Klockrent. Inga problem alls. Vi kan pusta ut.

Genast börjar flygplatsarbetarna rulla ut vagnar för att kunna lasta ur alla väskor. Manuellt. Här finns inga små bilar som kör väskor fram och tillbaka. Här använder de hederlig råstyrka.

Lukla – Där äventyren börjar

Vår plan var att vandra från Lukla till Monjo denna sköna majdag. Vi ändrade oss och tog istället sikte på Phakding cirka tre timmar bort. Vi fick fatt på våra väskor, dressade snabbt om till bekväma vandringskläder och började helt enkelt att knata tillsammans med mängder av andra vandrare, bärare, hästar och mulåsnor.

Första biten går genom lilla mysiga Lukla, över stenplattor, förbi små vandrarhem och butiker som säljer allt från skosnören till vandringsbyxor, gångstavar och Snickers. Här finns såklart också en fake ”Burger King” och ”Starbucks”. Varför inte liksom?

Efter bebyggelsen kommer äntligen det vi är här för. Bergen och utsikten. Euforin är enorm. Färden mot Phakding går upp genom Khumbu-dalen även om vi faktiskt tappar i höjdmeter. Byn Phakding ligger 200 meter lägre än Lukla.

Vandringsleden följer och ibland även via hängbroar korsar floden Dudh Kosi. Det här vattnet kommer ända uppifrån glaciärerna kring Mount Everest. Det är totalt sju floder som tillslut tillsammans rinner ner genom Khumbudalen. Vattnet är klarblått. Glaciärblått brukar jag säga. Det borde få vara en egen färg, tycker jag.

Den kända guideboken ”Lonely Planet” har rankat Khumbudalen som den sjätte bästa regionen i världen att resa till. Det är lätt att förstå varför. Det är vackert. Och känslan att vara påväg mot världens tak förbättrar upplevelsen.

Flera gånger möter vi och blir passerade av fullpackade mulåsnor och Yakar som ivrigt påhejas av nepalesiska män med pinnar i händerna. De fraktar allt möjligt upp till alla de olika byar, vandrarhem och tehus uppe i bergen.

Och precis som på alla andra berg jag varit på i Asien och Afrika kommer bärarna i snabbt tempo. I dåliga skor, sandaler eller till och med flip-flops. De bär varor i korgar på ryggen och bär i princip upp hela tyngden med ett plastband runt pannan.