Få i min omgivning lär ha undgått att jag blivit Nepalfrälst sedan mitt första besök i världens högsta bergs hemland. Under de senaste åren har jag spenderat mer tid i Nepal än något annat land. Anledningarna till varför jag återkommer är många. För att nämna några få; mitt samarbete med ett kärleksfullt barnhem utanför Kathmandu, den fantastiska och varierande naturen och inte minst den godhjärtade och välkomnande lokalbefolkningen.
En av anledningarna till varför jag återkommer till Nepal är den fantastiska naturen. Bild tagen på väg mot Everest Base Camp. Foto: Josefine Nilsson
En blond, blåögd och blek svensk är inte en vanlig syn i de flesta delar av Nepal. Som ensamresande backpacker med förkärlek för äventyr och resmål ”off the beaten track” är jag van vid att både bli uttittad alternativt behandlad som en kändis likt den ljushyade exotiska varelse med konstiga kläder jag är. Att resa i Nepal på egen hand är spännande. Fastän jag ofta anländer till en busstation som ett stort frågetecken tar det inte lång tid innan någon erbjuder sig att visa vart jag ska hän, pratar med busschauffören och ser till att jag hamnar rätt. Till vissa destinationer behöver jag byta buss på de mest oväntade ställena mitt ute i ingenstans. Men det gör ingenting när man blir behandlad likt en prinsessa.
En av Nepals många förvirrande busshållsplatser. Foto: Josefine Nilsson
Det är inte helt ovanligt att jag bjuder till skratt i Nepal. Det har skett att folk, både vuxna och barn, har fnissat till då jag passerat dem. Förmodar detta är på grund av deras allmänna ovana att stöta på en blond resenär, och inte på grund av att jag ser ut som en idiot med mat som fastnat bakom tänderna när jag ler. Det är vanligt med skratt, tjoande, hurra-rop och handklappning när jag försöker mig på att prata Nepali. All Nepali jag lärt mig har varit tack vare vänliga främlingar, som övar sin engelska med mig samtidigt som jag lär mig grunderna i deras modersmål. Win-win!
Barn är vanligtvis väldigt framåt och älskar att öva sin skolengelska med mig. Jag har aldrig tidigare besökt ett land där så många barn ber mig ta deras foto, poserar likt de aldrig gjort någonting annat, för att sedan fnissandes se resultatet på min kameraskärm. Även vuxna är vanligtvis nyfikna, vänliga och välkomnande vart jag än åker. Så som jag förstår det blir man automatiskt coolast i stan om man umgås med en turist, speciellt på ställen där det hör till ovanligheten att behärska engelska.
Dhan Raj och Sanes poserar glatt med målningar från Burma på Children Home Nepal. Foto: Josefine Nilsson
Inte minst så älskar lokalbefolkningen i Nepal att se mig dansa. Jag har blivit illa tvungen att dansa vid ett flertal tillfällen, vanligtvis med en stor och road publik. Först och främst bör jag inflika att nepalesisk dans skiljer sig avsevärt från västerländsk. Här är det mycket graciöst svängande handrörelser och danssteg kopierade från de senaste Bollywoodfilmerna.
Sång, dans och musik i en liten by utanför Bandipur. Foto: Josefine Nilsson
Hittills har jag dansat på bröllopsceremonier, på picknicks, tillsammans med lärare och elever på utflykt, vid hindutempel, på dansmeditationer, på barnhemmet jag volontärarbetar på vid oräkneliga tillfällen, på festivaler och i små byar till lokala instrument. Jag var nyligen den enda turisten så långt ögat kunde nå på den årliga potatisfestivalen utanför Pokhara. Där blev jag förevigad både av ett stort antal mobiltelefoner samt tv och de hundratals besökarna som satt ner och beskådade livemusiken och oss dansare.
På den årliga potatisfestivalen i Hemja dansar folk i alla åldrar till traditionell nepalesisk livemusik. Foto: Josefine Nilsson
I Nepal blir jag ofta förfrågad om att medverka på bild. När jag besökte Manakamana tempel, ett välbesökt resmål för hinduer främst från Nepal och Indien, tog jag över platsen som huvudattraktion. Många var betydligt mer angelägna att ta en bild med mig än att offra en get till gudinnan Bhagwati. Jag tog gruppbilder med indiska pilgrimer, nepalesiska familjer och en skola på utflykt. Medverkade även på enskilda foton med de flesta från skolan, särskilt rektorn var väldigt exalterad och knuffade undan alla i sin närhet för den perfekta bilden med mig. Även i turistområdet vid Phewasjön i Pokhara har jag blivit tillfrågad att vara med på bild med lokala resenärer.
På många ställen jag besöker i Nepal är jag den enda turisten. Foto: Josefine Nilsson
Att resa ensam i Nepal, speciellt utanför de populäraste turistmålen, är både spännande och lärorik. Det ger ett smakprov av ett liv som kändis och du lär också bli en hejare på Bollywood-hits och traditionell nepalesisk dans.
Följ ”Ett annat liv” på Facebook för fler texter från Josefine och Nepal:
