På morgonen dag fyra i bergen såg jag Mount Everest med mina egna ögon (Läs här). Samma eftermiddag började vi färden neråt igen.
Leanne hade krasslig mage, lätt huvudvärk och var extremt trött. Redan på kvällen dag tre. Symptomen pekar på höjdsjuka. Om det faktiskt var höjdsjuka eller bara dåligt vatten och mördarbacken (Läs här) som tog kol på henne kan vi omöjligt säga.
Vi är inte dem som är dem. Vi lyssnar på moder natur när hon ryter ifrån.
Och inte kan vi klaga, Khumbudalen är lika vacker att gå ner genom som den var att gå upp i (Läs här). Utsikten blir ju faktiskt också en annan när en tittar åt andra hållet.
Första dagen neråt vandrade vi tillbaka till Monjo och dagen efter hela vägen ner till Lukla där vi övernattade på ett vandrarhem och sedan flög vi tillbaka till Kathmandu nästa morgon.
Det sista jag gör är att titta drömmande upp mot bergen, tänker för mig själv ”Vi ses snart igen”, nickar bestämt och kliver sedan ombord på flygplanet.
Den preliminära planen är att komma tillbaka nästa vår, men det kan lika gärna också bli i oktober/november då vädret är som bäst i Nepal vilket ger de bästa vyerna av bergstopparna. Den som lever får se.
Nästa inlägg blir från Pokhara längre västerut i Nepal där vi befinner oss nu.
Häpp!
