Härliga dagar med albatross och pingviner på Otago-halvön

Vi älskar att se vilda djur, det har ni redan förstått. Nya Zeeland bara fortsätter mata oss med just detta. Vi lämnade kuststräckan The Catlins (Läs här) med flera djurmöten i bagaget och for vidare mot Otago-halvön som ligger utanför staden Dunedin. Här skulle vi inte bli besvikna.

Otago-halvön är världskänd för sitt djurliv och framför allt ”The Royal Albatross”. Längst ut på spetsen av halvön, på den så kallade Taiaroa-udden finns världens enda fastlands-häckande albatross-koloni.

Detta fascinerar mig något oerhört och vi besökte därför ”The Royal Albatross Centre”. Det finns här för att skydda djuren, studera dem och lära världen om dessa mäktiga fåglar.

Läs mer nedan om vårt besök på centret och halvön. Här är också en video.

MER: Jobba och resa i Nya Zeeland – Stor guide med ALLT du behöver veta >>

The Royal Albatross Centre

Vi bokade en guidad tur på en timme som kostade 52 dollar (cirka 300 kronor) per person. Då ingick en filmvisning, frågestund och även ett besök i det hemliga gömstället där vi kunde spana på ungarna som bara var några månader gamla.

Vi fick lära oss mängder med intressanta fakta under vårt besök. Albatrossen har normalt sina nästen på klippor ute i havet. Att den första albatrossen landade här på 1920-talet och lade sina ägg beror på att det träd- och busklandskap som växte här brändes ner av lokala maori-stammar. När udden inte längre täcktes av träd fanns det gott om utrymme för albatrosserna att landa och bygga sina bon. Det var tyvärr inte förrän 1938 som den första albatross-ungen kunde lyfta från ett av nästena. Katter, illrar och hermeliner åt nämligen upp äggen. Ornitologen Dr Lance Richdale var så engagerad att han tältade ute på udden för att skydda fåglarna. Det gav resultat och Richdales engagemang är det som lett fram till att det idag finns ett väl utvecklat skyddsprogram och ett center för albatrosserna.

Något som jag häpnades över var att vi på filmer kunde se forskare vid centret gå ut till albatrossernas bon med en våg. Mitt framför ögonen på mamma och pappa albatross lyfter de upp ungarna och väger och mäter dem. Varken ungen själv eller föräldrarna protesterar.

Varför reagerar dem inte? frågade jag.
Svaret är helt sonika att det inte finns inprogrammerat i albatrossens DNA att vara rädd för främlingar. I hundratusentals år har albatrossen inte haft några fiender vid sina bon. De har ju häckat på klippor ute i vattnet. Deras hjärna har helt enkelt ingen mekanism som talar om för dem att en människa som kommer fram kan vara något farligt.

Otroligt märkligt i mina ögon. Samtidigt är jag så fascinerad av att vår planet fortsätter överraska och lära mig saker varje dag.

Läs också: FULL INSYN i vår ekonomi – vår budget i Nya Zeeland >>

Det som är bra med detta är förstås att forskarna nu har möjlighet att se till att albatross-ungarna får en bra uppväxt. Väger de för lite behövs en insats, annars kommer de inte överleva.

Andra coola fakta vi lärde oss om albatrossen:

• När en unge lämnar boet spenderar de kommande 3-5 åren ute på havet och sätter aldrig fot på land under den tiden! (Alltså: WOW!)
• De spenderar 85 procent av sitt liv ute på havet
• Albatrossen är världens största sjöfågel
• De har ett vingspann på tre meter
• De flyger cirka 190 000 kilometer varje år.

LÄS MER: ”Jag jobbar inte – jag simmar med fiskar hela vintern” >>

Monarch Wildlife Cruises

Vi kände att vi ville ute och åka lite båt. Vi bokade en guidad tur på en timme med Monarch Wildlife Cruises för 57 dollar per person. Båten avgick inte långt från albatross-centret och blev en perfekt kombination.

När vi kliver ombord får vi höra att de precis kommit tillbaka från senaste trippen där de sett späckhuggare. Vi blir givetvis helt till oss i brallorna och håller alla tummar och tår vi kan komma åt.

Tyvärr fick vi inte se några späckhuggare. Men vi såg flera stora albatrosser glida på vindarna där ute på havet och på vägen ut såg vi sälar och flera andra fåglar.

Vi var en bra bit utanför kusten och hamnade mitt i ett fiskstim. Större fiskar hade jagat ihop ett stort stim av mindre fiskar och nu var det som man säger på engelska en ”feeding frenzy”. Helt kaotiskt på ytan, vattnet liksom kokade av alla fiskar. Både de jagade och de som jagade. Fiskar hoppade överallt. Fiskmåsar störtdök och albatrosserna var också med i kalaset.

Jag fick rysningar och håret reste sig på armarna. Det är häftigt att se när naturen visar hur det kan gå till.

VIDEO: Patrik: ”Vi såg vilda delfiner på västkusten” >>

Little blue penguin – världens minsta pingvin

Ute på Taiaroa-udden lever också ”Little blue penguins” eller dvärgpingviner som vi kallar de på svenska. Det är världens minsta delfin och de lever bara i södra Australien och Nya Zeeland. Den största kolonin finns en bit norrut från Otago-halvön, i ett samhälle som heter Oamaru.

Vi stod länge i valet och kvalet om vi skulle betala för pingvinskådning här på Otago-halvön eller i Oamaru. Valet föll tillslut på Otago och vi blev inte besvikna. Senare förstod vi också att i Oamaru har det blivit väldigt turistigt med olika läktare med olika pris och nästan som en arena där pingvinerna kommer upp. Visst, det sköts på rätt sätt och snyggt och kontrolleras för att inte störa pingvinerna, men det kändes ändå som vi gjorde rätt val.

Pingvinturen på Otago-halvön sköts av personalen från albatross-centret och kostar 35 dollar per person. Turen startar efter mörkrets inbrott då pingvinerna kommer tillbaks till sina bon efter en dag av fiske ute till havs.

Här står vi på en balkong som vätter ut mot stranden. Svaga strålkastare är riktade bort från stranden, alltså INTE mot pingvinerna. På mina bilder ser det ut som det är väldigt ljust, men det är en synvilla. Kameran är oerhört ljuskänslig och med lite uppljusning i datorn efteråt blir detta resultatet. I verkligheten var det ett dovt sken och enligt vår guide ett ljus som inte stör pingvinerna.

De kommer upp på stranden i grupper och vobblar upp längs stranden med sina korta små ben. Det var oerhört gulligt att få bevittna deras hemkomst.

Vi bilade runt resten av Otago-halvön

Otago-halvön är fantastisk med sina kullar och långa vikar där tidvattnet kommer och går. Det är ett paradis för olika fåglar som vill slappa, hitta mat och bara leva sitt fågliga liv. Vägar ringlar sig fram och tillbaka, det är krokigt och upp och ner. Det ligger små stugor och byar utspridda lite här och var. Vi hoppade in i vår campervan och bara rullade genom det vackra landskapet och stannade där vi kände för det.

Vi tog en promenad på en vindpinad strand där vågornas skrik ekade mot sanddynorna. Ett sjölejon låg och latade sig och en fiskmås spatserade i godan ro.

Vi stannade till vid en av de grunda vikarna och spanade i kikaren på ”Oyster catchers” (strandskata), Royal spoonbill (skedstork) och svarta svanar. Otroligt många och fina fåglar. Alla finns fångade på bild nedan.

Läs också: ”Så häftigt! Vi vandrade på Franz Josef glaciär” >>

LÄS MER: Allt du behöver veta om att köpa bil i Nya Zeeland >>