Det knarrar sådär mysigt som bara läder kan göra. Jag skumpar lätt fram och tillbaka i sadeln när hästen Homer tar steg efter steg i sanden. Jag älskar att rida, det är liksom en kombination av det jag gillar allra mest – djur och natur. Varken någon av dessa två gör mig stressad, dömer mig eller har fördomar. Med djur i naturen är jag fullständigt avslappnad och kan vara mig själv i varenda cell i kroppen.
LÄS OCKSÅ: ”Resa och jobba i Nya Zeeland – Stor guide” >>
Häftiga Wharariki Beach.
Jag och hästen Homer.
Hästen Homer.
Denna dag har jag och fyra andra ryttare siktet inställt på Wharariki Beach. En av världens mest dramatiska stränder? Ja, kanske. Allra längst upp på sydön i Nya Zeeland ligger Wharariki. Den har blivit känd tack vare sälkutarna och de häftiga klippformationerna mitt på denna långa och breda strand som blir ännu större när tidvattnet går ner.
Broschyrer och vykort gör givetvis inte verkligheten rättvisa. Wharariki måste ses med egna ögon. Och varför inte hoppa upp i sadeln och galoppera längs denna strand tänkte jag och bokade en tre timmars ridtur. Men återigen, precis som under vår paddling i Abel Tasman, blev det ingen lycka med vädret.
Tjock dimma och hård vind. Nej, någon vidare utsikt blev det inte. Men om inte annat kändes Wharariki än mer mystisk och dramatisk när klippformationerna stod som gråa siluetter i dimman.
LÄS OCKSÅ – Patrik: ”Så är det att vara Digital Nomad” >>
Jag och Homer poserar framför klipporna i dimman.
Ridturen slutade inte där som tur var, efter stranden gav vi oss in bland träd och upp på kullar. Längre inåt landet, skyddade av kullarna och utan havets vatten, var det varken någon blåst eller dimma. Solen tittade till och med fram bakom molnen och vi bjöds på fantastiska utsikter över kusten och den 25 kilometer långa sandbanken Farewell Spit.
Farewell Spit syns där borta i horisonten.
Det var som att rida mitt i en akvarellmålning full av färgglada kontraster. När jag kliver ner ur sadeln några timmar senare kan jag lägga ännu en fantastisk dag i ett annat liv till handlingarna. Ordspråket som min kloka mamma sagt sedan jag var liten fortsätter etablera sig som en sanning: ”Det finns inga dåliga väder – bara dåliga kläder”.
Visst hade det varit härligt med det där perfekta vädret, men varje upplevelse har sin unika touch och etsar sig fast som sitt eget unika minne. Och en sak är säker, jag kommer inte glömma den här rituren med min polare, hästen Homer.
