Tåget rullar sakta, sakta framåt. Löjligt sakta. Rälsen går i långa s-kurvor ner längs berget och jag vågar knappt titta ut genom fönstret då det stupar brant nedåt. Det är frodigt och grönt överallt. På ena sidan brant stup, på andra sidan grön, tät vegetation.
En bra bit ner i dalen, fortfarande högt ovan marken, ser vi den grå stålbron.
Det är Goteik-viadukten som korsar Goteik-dalen. När den stod färdig år 1900, byggd med amerikanskt stål av det brittiska imperiet, var den världens näst högsta järnvägsbro.
Den är 102 meter hög och 689 meter lång.
Påväg ner mot viadukten korsar vi ett vattendrag som faller ut i ett mindre, men ack så mäktigt, vattenfall.
Alla hänger ut genom fönstren för att få en skymt av viadukten och ta den bästa bilden.
Tillslut är vi äntligen nere på samma nivå och det är dags att korsa dalen. Utsikten är fantastisk och känslan enorm. Vi ser ett större vattenfall precis intill viadukten, det skapar ett stort ångmoln där vattnet faller med tung kraft ner i floden.
På andra sidan dalen åker vi in i en tunnel rakt in i kalkstensklipporna som reser sig som höga raka väggar. Jag har sett den klassiska bilden tagen från andra hållet när tåget åker in i kalkstensberget med viadukten i bakgrunden.
Jag får min bild genom att fota bakåt från tåget och är nöjd.
Det är en del andra turister på samma tåg som oss. De flesta unga backpackers men några av dem pensionärer. Flera av dem gör den här resan enbart för att få se viadukten. På stationen precis efter står tåget som åker åt andra hållet som de smidigt kan byta till och komma tillbaka till Pyin Oo Lwin som vi lämnade på morgonen.
Tåget är relativt gammalt men har ändå USB-uttag och telefonfickor.
Från Pyin Oo Lwin tog det cirka tre timmar till viadukten. Men vårt mål är längre bort. Hsipaw heter det lilla samhället. Dit är det ytterligare tre timmar.
Våra biljetter kostade 2750 Kyat per person för ”Upper class”. Alltså lite bättre än bara träbänkar. Vi sitter i sköna säten med fällbara ryggstöd.
Kom ihåg att ladda med vatten och mat. Det finns försäljare ombord som går runt och säljer chips, jordnötter, vatten, läsk och öl. Jag passade på att köpa färsk vattenmelon innan vi hoppade på tåget i Pyin Oo Lwin. Det finns flera försäljare på stationen så du kan bunkra upp.
I Hsipaw dit vi nu kommit ska vi stanna åtminstone tre nätter. Här finns mycket att se och göra. Om det får ni läsa i kommande inlägg.
Missa ingenting från Patriks resa genom Burma – gilla Ett annat liv på Facebook: