Jag står bara några meter från en av de heligaste symbolerna i Burma. En guldfärgad sten. Uppe på stenen står en liten guldfärgad pagoda. Kyaiktiyo Pagoda.
Hit kommer hundratusentals buddhister varje år för att be. Enligt legenden tros pagodan innehålla ett av Buddhas hår. Kvinnor är inte tillåtna att vidröra stenen, men för männen är det tradition att klistra fast guldlöv på stenen.
Oavsett om det är lite av ett antiklimax när jag nu står här och känner att det är ju inte mer än just vad det är, en sten färgad i guld, så är det oerhört fascinerande hur tusentals år och generation efter generation gjort att denna plats lockar till sig enorma skaror människor. För att de tror.
I det finns något starkt. Något du och jag inte kan förstå. En enande kraft. Det ger mig gåshud. Jag tycker det är mäktigt och häftigt hur en sten färgad i guld kan förflytta så många människor både mentalt och rent fysiskt.
Till denna plattform precis intill stenen får kvinnor inte komma in.
Å andra sidan kan jag också tycka att det är lite läskigt. Att det finns något manipulerande i det hela. För rent krasst, utan att förödmjuka religionen, sitter människor på knä och ber till en sten färgad i guld. Som svensk och med en sekulariserad syn på livet kan ju detta te sig lite märkligt.
Men vi behöver mer av stark tro. Och då menar jag inte enbart religiös tro. Vi behöver mer av den där enande kraften. Tro kan flytta berg. Och tro kan appliceras på alla situationer i både ditt och mitt liv.
Det är därför jag står här nu och har betalat 10 000 Kyat för att titta på en gyllene sten. Inne i ett fuktigt moln. Utan någon utsikt.
Det hade kunnat vara en helt fantastiskt utsikt. På vägen upp hit innan vi kom så högt upp att vi hamnade inuti ett moln såg jag milsvid utsikt för en kort stund.
Golden rock ligger 1 100 meter över havet och vägen upp hit är en fullständig kaosartad berg-och-dal-bana. Och då menar jag bokstavligt talat.
Det är lastbilar med bänkrader på flaket som transporterar horderna med folk som vill ta sig upp från samhället Kin Pun. Och de kör som galningar i skarpa kurvor upp och ner över kullar och genom dalar. Vi sitter packade som sillar tillsammans med 30-40 burmeser och trycks först till vänster och sedan till höger och vänster igen när bilens skarpa svängar får G-krafterna att gå bananas. Resan upp tar en dryg halvtimme.
Vägen ner är förstås snäppet intensivare. Har du inställningen att du ska åka berg-och-dal-bana blir allt lättare. Det här är bättre än Balder på Liseberg. Det är ryckigt, det går fort och ibland studsar du lite i sätet. Men det är också kul. För det pirrar sådär härligt i magen.
Sista biten upp på berget går över en riktigt smal bergskam med branta stup på båda sidor om vägen. Även jag som normalt inte brukar reagera blev lite skraj där jag satt bak på en lastbil som framfördes i hög hastighet.
Uppe på berget råder full kommers. Det är restauranger under presenningar och plåttak. Fruktförsäljare, gatumat, souvenirer och alla möjliga pryttlar. Folk överallt. Mängder av män som bär stora korgar på ryggarna som de använder för att transportera matleveranser som kommer med lastbilarna till restaurangerna och andra varor till folket här uppe.
Från parkeringen är det en kort promenad på fem minuter till själva guldstenen. För turister kostar det 6 000 Kyat i inträde. Kom ihåg att du måste täcka axlar, armar och ben. Och inne på det heliga området får du förstås heller inte ha någonting på fötterna.
Transporten upp hit kostar 2 000 Kyat enkel resa. Vilket med returresan och inträdet ger den totala kostnaden av 10 000 Kyat för ett besök.
Med tanke på den uteblivna utsikten kändes mitt besök inte riktigt värt det. Men samtidigt är det som sagt fascinerande med företeelsen. Och tron i det är på sätt och vis något som är ovärderligt. Och som jag skrev i förra inlägget, vissa turistiga platser måste bara besökas. Det går liksom inte riktigt att lämna Burma utan att ha besökt Golden rock.
I morgon åker vi till Yangon. Dagen vid Golden rock är således vår sista riktiga resdag i Burma. Vi kände att vi ville avsluta med stil och bo lite sådär lagom fint med bra dusch och toalett (som på billigare boenden håller mycket låg standard).
Jag vill tacka Natalie på Shan Yoma Travel & Tours som bokade hotellet åt oss här i Kun Pin. Natalie är brasilianska bosatt i Burma och pratar svenska. En perfekt kombo. Det kommer inom kort en intervju med Natalie här på sajten om hennes bästa tips från Burma och hur du kan komma i kontakt med henne för att boka dina upplevelser i Burma.
Hotellet Bawga Theiddhi är det bäst lokaliserade boendet i lilla Kin Pun endast ett stenkast från busstationen där du hoppar på lastbilen för att komma till Golden rock. Ett stenkast åt andra hållet och du har busstationen för att komma tillbaka till Yangon.
Nackdelen med att det ligger så centralt är att du på morgonen kan vakna av ljudet från morgonpigga burmeser som babblar på morgonmarknaden som startar runt 05.30. Det är tyvärr inte särskilt bra ljudisolerat.
Vi bodde i ett superior dubbelrum med eget badrum och air condition som kostar omkring 490 kronor per natt. Rent och fräscht. Morgonrockar, badtofflor, stora handdukar, tvål, schampoo och ett bra munstycke på duschen rakt ovanifrån (något jag älskar med duschar!). Alltså helt enkelt det vanliga som ingår på hotell.
Sängarna var något hårda, men jag föredrar när det inte är för mjukt. Bra kuddar och det var lätt att mörklägga rummet.
Frukosten som ingår var en besvikelse dock. Du beställer från en meny och kan välja mellan wokat ris, wokade nudlar eller stekt ägg med rostat bröd och marmelad. Till det kan du välja mellan te och kaffe. För ett hotell med den här bra standarden och priset för rummet förväntade jag mig mycket, mycket mer av frukosten. Vi har fått en stor frukostbuffé med nystekta omeletter, pannkakor och mängder av frukt när vi bott på boenden för 200 kronor. Så frukosten här på Bawga Theiddhi var definitivt en stor besvikelse.
Men allt som allt var det en bra upplevelse och oavsett standard och pris går det faktiskt inte att bo mer centralt.
Nästa gång vi hörs är vi tillbaka i Yangon. Häpp!