Sara Hofren: Ett dimmigt äventyr i Lyngen i Norge

Norge är så vackert. Nordnorge, Arktis och Lyngenfjorden är för oss förknippade med storslagna vyer, höga fjäll, djupa dalar, blanka vatten som speglar himmel och berg i obeskrivligt fjordblågrönt.

Allt det här vet vi, och allt det här får vi uppleva under en timme från att vi passerar norska gränsen tills molnen rullar in och dimman lägger sig som en tjock, fuktig filt långt ner i dalen.

Av fjälltopparna och det underbara fjordblågröna vattnet ser vi inget mer, det är lite synd kan man tycka, men det här är berättelsen om ett äventyr som är väl värt att försöka sig på även i vad som kan verka vara ett ofördelaktigt väder. Där faktiskt dimman med sin hemlighetsfulla suddighet ger en extra dimension till det hela och gör stämningen riktigt sagolik.

Vi bor några dagar i en röd liten stuga i den lilla byn Kåfjord. Just här börjar vägen mot Gorsabrua, bron som sträcker sig över det stora vattenfallet Sabetjohk, slingra sig fram genom dalen och upp mot bergen. Något stort vattenfall har barnen aldrig sett och vi tycker att det verkar vara en lagom utflykt en dag när regnet hänger i luften och dimman nästan slickar trädtopparna på sina ställen.

För man kan inte låta bli att undra vad som finns ovanför det där täcket av moln och dis. Redan när vi rullar ut över ängarna strax bortom stugan kommer känslan av hemlighetsmakeri smygande, det är som om bergen och dimman har något ihop och gör gemensam sak för att försöka dölja det för oss. Vi känner oss så nyfikna på vad som väntar där uppe, vattenfall som kastar sig ut för bergen överallt bådar gott, men var de kommer ifrån kan vi bara fantisera om…

Den slingriga grusvägen leder sakta, sakta uppåt, och att närma sig taket av vita moln känns spännande.

Längs vägen betar får, och kan man inte se dem så hör man deras skällor plinga lite mystiskt inne i buskagen, som om de vakar och har full koll på oss fast dimman inte låter oss se dem.

Vi följer vägbeskrivningen vi hittat, kör över en gammal bro av trä och får åtminstone någon slags känsla för hur högt upp vi börjar komma, en liten skymt av utsikten trots allt, där vi befinner oss bara några meter under molntäcket.

En minut senare är vi mitt i dimhöljet och ser inte längre än två meter framför bilen. GPS:en får ta över och det blir lite väl äventyrligt ett tag. Jag erkänner, jag lider av en bristande tilltro till motorfordon i största allmänhet, och i kombination med slingrande, smala, branta grusvägar på svindlande höjder i synnerhet. Jag avskyr att sitta i en bil med ett stup vid min sida, alltid, och här vet jag faktiskt inte vad som hade varit värst, att se hur det stupar precis utanför eller som nu, att inte ha en aning om hur det ser ut.

Hjärtklappning och andan i halsen, att få möte känns som döden fast mannen kör så lugnt och säkert. Och fast att jag gör vad jag kan för att inte avslöja hur livrädd jag är verkar det smitta av sig på sjuåringen i baksätet. Hon gråter och skriker och blir inte ett dugg lugnare av mina försök till tröst. Som om det inte vore tillräckligt är vi dumma nog att följa GPS:en istället för vår egen plan att stanna på utpekad parkering med lagom lång vandringsled till bron. GPS:en visar på ännu en parkering bara liite längre upp med en kanske kortare vandringled, vilket vi tror blir bra med tanke på gråtande sjuåring. Men bara liite längre är en nästan outhärdlig oändlighet när man klättrar uppför ett berg med bil, rakt in i det okända, i dimman, det tycker både sjuåringen och jag. Lättnaden när vi når den där parkeringen och det finns plats att stanna är ljuvlig rakt igenom. Att sätta fötterna på marken känns så behagligt tryggt när vi går ut och kollar läget.

Längre vandring visar skylten här uppe. Bara att vända om och köra tillbaka. Sjuåringen blir inte direkt överlycklig, men neråt känns det faktiskt mycket, mycket bättre och strax är vi tillbaka där vi hade planerat att börja vår vandring.

Det är inte helt lätt att övertala sjuåringen att kliva ur bilen för att vandra till ett stupande vattenfall långt bort i skogen, och inte blir det bättre av att vi läser på skyltar att det är förenat med fara att gå utanför den markerade stigen. Jag får bära mitt smått skräckslagna barn på ryggen en bit för att vi ens ska kunna komma iväg. Men hon lugnar sig snart. Förstår att det inte är farligt och kan gå själv efter bara ett par hundra meter.

Lugnet sänker sig över oss alla. Att kliva in i den skogen är som att kliva in i en saga. Vi är mitt i dimman, den fuktiga luften omsluter oss och lägger sig som ett lager vattenpärlor på kläderna, ändå lämnar den ett rum åt oss precis där vi är, ger oss luft att andas, vi går som i en bubbla, en tunnel. Allt är så dämpat. Så tyst. En underlig känsla av att ingenting existerar utanför den här lilla bubblan, att världen är allt det vi kan se, ingenting annat, och den är bara vår.

När vi kommer fram till en utkiksplats kan vi nästan gissa att vyn är alldeles strålande och något utöver det vanliga. Men vi ser absolut ingenting. Kan bara föreställa oss skönheten.

Allt är bara grått, men ändå grönt, så grönt. Trolskt med knotiga små björkar och blåbärsris så långt man kan se, det är lätt och roligt att fantisera om vad som kan finnas där dimman tar vid…

Vi går förbi en porlande liten bäck och dricker oss otörstiga på friskt fjällvatten innan ljudet av forsande vatten tar vid, innan dånet från ett rasande vattenfall tar över helt och blir starkare för varje steg vi tar.

Man ska kunna se fallet på långt håll har vi läst. Vi ser förstås ingenting. Men vi hör. Vi kan inte se det förrän vi är precis där, och knappt då! Vi har läst att fallet störtar 153 meter rakt ner i ravinen, men vi kan omöjligt veta om det stämmer. Inte ens när vi står mitt ute på bron kan vi se botten, slutet, för dimman är så tät, luften så fuktig, allt runtomkring är små vattendroppar och grått dis. Djupet är så stort och det är en hisnande känsla att kika ner över kanten även om man inte kan se allt. Den som är modigt lagd kan hoppa bungy jump här, fast inte idag. Idag är vi alldeles ensamma.

Det dundrar, forsar, dånar och nästan skakar. När vi står här känns det nästan som att stå på kanten till en häxas kokande kittel och bara vänta på att hon ska komma och putta ner oss och koka en magisk trollbrygd av oss…

Tolvåringen älskar det här. De andra två både utmanar och övervinner sin rädsla för höjder och tar sig fram och tillbaka över bron med stort mod och stolthet.

Innan vi börjar vandringen tillbaka tar vi fikapaus i skydd mot regnet under en klippa. Som att bo i grotta tycker barnen.

På väg tillbaka händer något av det finaste jag vet. Mina pojkar börjar se. Det är som att lugnet når ända in i dem, för dem finns heller ingenting annat än vi i vår lilla bubbla just då. Ingenting annat än skogen och bergen och vi. Ingen brådska någonstans. De tittar. De ser. De delar. Och jag känner att det är så här det ska vara.

Mina pojkar kan heller inte tänka sig att lämna det här stället utan att fylla flaskorna med vatten från den porlande bäcken. Hela vägen tillbaka letar vi efter den och vi kommer nästan ända till bilen innan vi är säkra på att vi missat den. Fråga mig inte var de får sin energi ifrån, men de är så beslutna att få med sig av det goda vattnet hem att de gör tre kilometers extra vandring, nästan hela vägen till bron där vi snopet nog hittar bäcken, och till bilen en gång till, för att få sitt vatten.

Och jag kan lova att snabbmakaroner kokta i vatten från en fjällbäck smakar extra gott!

I slutänden blev det ändå en skojig, spännande och rofylld dag, ett dimmigt och sagolikt äventyr i bergen i Lyngen. Och vi är glada att den blev just som den blev. Men det går det inte att komma ifrån den ganska märkliga känslan av att ha varit på ett ställe utan att ha en aning om hur det egentligen ser ut, det är som att ha varit där utan att ha varit där, kan man säga. Norge finns som tur är kvar, och vi kommer tillbaka, var så säker!