Ensamheten. Den kan skrämma mig så. Att resa ensam hotar med att anlända med nattbussen i en ny stad där jag känner ingen. Bussen som har sagt trygga dåliga skämt i högtalaren och burit ens bagage lämnar en snopet ensam med sin för tunga väska. Men jag har märkt att ju mer ensam jag har varit, desto mindre ensam har jag känt mig.
Jag tror det handlar om att lita på sig själv, att vara ärlig med sina rädslor och viljor och att kunna skilja dem båda åt. Det har gått upp för mig det senaste året hur många av mina tidigare val som baserats på tryggheten i att uppfylla någon annans förväntningar för att känna mig accepterad. En del vägar har jag valt efter andras kartor, många fikor har jag fikat utan energi. Det har varit viktigt att välja vad som är rätt inte bara för mig, utan även för andra.
Litar vi inte på oss själva behöver vi fråga andra om råd och med flera röster i huvudet är det lätt att ens egen blir överröstad. Om detta händer hela tiden är det klart att det är läskigt att vara ensam och behöva höra på vad man har sig själv att säga i enrum. Nätter som är mörkare än vanligt även om man tänt alla lampor i alla rum är sådana som kan ge plats för tankar som hjärnan inte vill tänka och som samvetet inte orkar lyssna på. Tankar som försöker påminna en själv om sig själv när det känns för läskigt att välja sin egen väg.
Jag började resa ensam helt oplanerat då jag och min resekompis ville till olika städer efter ett par månader tillsammans i Australien. Egentligen har jag inte rest särskilt mycket utan mest bott på olika ställen och arbetat under några månader i sträck. Men hela tiden har jag behövt skriva min egen historia och själv välja vilka vägar jag ska gå. Det har inte funnits särskilt många bättre att rådfråga än mig själv eftersom ingen varit i samma sits. Istället för att andras åsikter har pratat i mun på mig i mitt huvud har jag behövt lyssna på mina egna förslag och det har visat sig att jag behöver mig själv för att kunna välja rätt.
Bara att vara ifrån människor som känt oss sedan vi växte upp tror jag lär oss mycket om oss själva. Här i Australien har jag träffat alla för första gången, ingen har haft en bild av vem jag är innan vi har hälsat på varandra. Med personer vi känt länge kan det vara svårt att veta var en själv slutar och den andra börjar. Jag tror att vi lätt speglar oss själva och våra val i vad vi tror att andra förväntar sig av oss. Nu när jag varit långt ifrån alla som känner mig har jag behövt knyta varje vänskapsband på nytt och varje knut har lärt mig massor om mig själv. Jag har återupptäckt sidor som inte fått plats jämte tvivel och egenskaper som inte alltid gynnar mig känns helt okej att ha ändå.
Jag vågar lyssna på midnattstankarna även om natten är mörk. Nu när de inte har så mycket elakt kvar att säga. Det är fortfarande vemodigt att ta nattbussen från en stad där jag känner varenda gata för att anlända i gryningeen någonstans där allt känns annorlunda. Men jag gör det igen och igen och med rädslor som övervinns och viljor som tas på allvar gör jag livet vackrare och vackrare för varje gång. Och numera behöver jag aldrig vara ensam, alltid har jag mig själv med mig.
