Elin Stadenberg: ”Jag vill vara mera människa”

Jag sitter på spårvagnen i Australien rusningstid. Påväg hem från två festivaler och tio dagar i samma klänning och lortigt hår. På väg tillbaka till skor på fötterna och rena nagelband. Från trädkronorna som varit mitt tak och solen som varit min lampa. Jag har somnat under stjärnorna och aldrig förr har jag varit mera människa. Inte mer än människa.

Jag ser mig omkring i vagnen, på sätena som töms och fylls på vid varje stopp. Min blick fastnar på en pappa som inte har fått sittplats. Han står lutad mot en stolpe och blir dragen i kostymärmen av sin son. Han ser så trött ut, så irriterad på sitt barns energi som han själv inte har någon kvar. Pojken pratar och pekar och verkar inte kunna sitta stilla, men han lyckas inget vidare med att fånga sin pappas uppmärksamhet. Jag kan inte slita blicken från dem. Kan inte sluta undra om det verkligen är meningen att vi ska leva så. Att så mycket tid och kraft ska gå åt att tjäna pengar att vi inte har något bränsle kvar till resten av våra liv.

Foto: Kajsa Lundberg

Människorna i spårvagnen ser så annorlunda ut från dem jag haft runtomkring mig ute i skogen. De ser ovetandes ut. Ovetandes om melodin från syrsorna och hur det känns att somna med kinden mot jorden. Troendes att det är en medfödd plikt att tjäna pengar varje dag, en naturlig instinkt hos människan. Och kanske har det blivit det, för ju längre ner vi simmar i materialismen ju längre ifrån vår sanna natur som djur kommer vi. Att arbeta handlar inte längre om att överleva. Det handlar om att vilja ha mer, om status och välfärd, om att bygga upp en trygghet som vi numera inte kan hitta hos varandra.

Foto: Elin Stadenberg

Foto: Lina Hälleberg

Mina tio dagar med grässtrån mellan tårna och leriga knäskålar har grott ett frö av extensiell undran inom mig. När jag tittar upp mot solen och känner att jag lever, när varenda stjärna lyser för att tala om för mig hur liten jag är, när vi ser varandra i ögonen och dansar under molnen bara för att vi är fria. Då känner jag mig som människa mer än något annat. Mer än en tjugosexåring, mer än kvinna. Medan jag ligger raklång mot jordens yta plockar jag ut mig själv från alla fack och kvar blir min själ i en kropp som bara råkar vara min. Att bara vara i det som är, att acceptera regnet och låta vinden svalka, att glömma tiden och styras av känslor. Det är så jag tror att vi är menade att leva. Och det är så jag känner mig levande.

Jag vill leva nära varandra igen. Jag vill bo i det tidlösa där jag får känna mina känslor. Jag vill att vi ska samarbeta istället för arbeta och jag vill plocka ner husfasaderna som skymmer solen. Men mest av allt vill jag bara vara mera människa. Och inte mer än människa.